"Från musikundervisningens bakgårdar": Hagströms musikpedagogik är en monografi som behandlar den musikundervisning som bedrevs i företaget Hagströms regi från 1946 till 1982. Syftet med avhandlingen var att undersöka och återskapa Hagströms musikpedagogiska historia med utgångspunkt i ett pragmatisk utbildningspedagogiskt perspektiv. Studien sökte svar på följande frågor: I vilka sociala och utbildningsmässiga kontexter försiggick Hagströms musikutbildning? Hur utvecklades Hagströms musikundervisning och vad ledde till dess uppgång och fall? Vilket pedagogiskt innehåll och vilka pedagogiska var väsentliga i Hagströms musikpedagogiska verksamhet? Hur kan Hagströms musikpedagogiska verksamhet förstås med hjälp av Bourdieus teorier om symbolisk kapital?
Som historisk studie var det tillgängliga empiriska materialet begränsat. Hagström hade en del arkivmaterial lagrat som jag kunde få tillgång till, och det fanns en mängd tidskrifter från den aktuella perioden som behandlade utbildningen. Kursböckerna var viktiga dokument genom att de var de enda centraliserade styrdokumentet för hur Hagströms musikskola skulle utformas. Det pragmatiska perspektivet förde med sig ett behov av att synliggöra delar av den mänskliga erfarenhet som konstituerar historien. Baserad på en snöbollssamplings-strategi spårade jag elva personer från Sverige och Norge som jag intervjuade.
Resultatet av analyserna blev en historia om Hagström i samhället - en historia som visade en entreprenör vars företag växte snabbt och i opposition till stora delar av det kulturella etablissemanget i Sverige. Bolaget hade flera ben att stå på: Produktion av dragspel och senare även gitarrer, basar orglar och förstärkarsystem, import av musikutrustning, försäljning genom Nordens största kedja med butiker, tryck av noter samt musikundervisning.
Musikundervisningen startade 1945 i Växjö och 1946 i resten av landet. Instrumenten som det inledningsvis undervisades på var dragspel och gitarr men det utvecklades till att även inkludera elbas, orgel och keyboard. Kurserna var organiserade som gruppundervisning och en kurs pågick under tio veckor. Geografiskt var de spridda över nästan hela Sverige samt runt Oslo, Bergen och Köpenhamn. Tillsammans estimerar jag att uppemot 100 000 elever har fått undervisning i Hagströms musikskola.
Hagströms musikundervisning var, trots nya idéer som gruppundervisning och att eleven snabbt skulle uppnå klingande resultat, en variant av traditionell mästare-lärling-pedagogik. Läraren förevisade vad som ansågs rätt teknisk och musikalisk och eleven imiterade. Eleven hade liten eller ingen påverkan på innehållet i undervisningen. På ett makroplan var Hagströms musikskola viktig i arbetet med att demokratisera svensk musikpedagogik genom att tillgängligheten ökade. Vidare var kursavgifterna överkomliga och det var billigt att hyra instrument. Hagström hade ingen musikalisk agenda, vilket skilde honom från andra aktörer på marknaden som hade som mål att förädla elevernas musikaliska preferenser. Hagströms musikskola kan sägas ha bidragit till vad som nuförtiden kallas det svenska musikundret.