Varför källsorterar vi?

Statsvetaren Simon Matti har inom ramen för forskningsprojektet SHARP tillsammans med kollegan Christer Berglund tittat närmare på hushållens värderingar och inställning till källsortering, och dessutom granskat regeringens policy när det gäller sopsortering. Via en enkät till 4.000 hushåll i fyra kommuner har de tagit reda på hushållens motivation och drivkraft till att källsortera hushållsavfall. De har också undersökt regeringens miljöpolicy, av vilken det bland annat framgår att regeringen i första hand ser på och behandlar hushållen som konsumenter, motiverade i första hand av rent ekonomiska faktorer. Enkäten däremot, visar att hushållsmedlemmar¬na i första hand ser sig som medborgare när det gäller källsortering.

Och en medborgare kan som bekant karaktäriseras som en sorts lagspelare som tänker på samhället före sin egen vinning, medan konsumenten bara tänker på sig själv och sin ekonomiska nytta.

För att källsorteringen ska fungera är det viktigt att motivationen hos hushållen baseras på en övertygelse att det arbete man lägger ner på sorteringen gynnar miljön och därmed samhället på längre sikt. Denna ”inre motivation” kan enligt det aktuella forskningsprojektet trängas undan om en ”yttre motivation” baserad på ekonomiska styrmedel motiverar oss konsumenter. Simon Matti pekar på några exempel där beteendet ändrades drastiskt när ekonomiska styrmedel sattes in för att åtgärda problem.

Vid ett äldreboende utförde de boende lite småsysslor som att ta undan disken och plocka undan efter sig i de allmänna utrymmena. Personalen ville få dem att bädda sina sängar själva och införde därför fikabiljetter som belöning till dem som gjorde det. Tilltaget fick som resultat att många av de boende visserligen började bädda sina sängar i allt större utsträckning, men samtidigt slutade de att göra de andra småsysslorna med motiveringen att de ju inte fick några fikabiljetter om de gjorde dessa.

Ett annat exempel är ett daghem där personalen hade problem med föräldrar som inte höll de tider de själva uppgett att de skulle hämta sina barn, något som självklart ställde till det för personalen och deras planering. Dagisledningen införde därför ett bötesbelopp när föräldrarna kom för sent, något som ledde till att fler föräldrar än tidigare började komma för sent, den moraliska känslan av att ”göra rätt” genom att komma i tid försvann eftersom den personliga vinsten upplevdes som större än bötesbeloppet. Eftersom bötesinförandet inte fick önskat resultat tog dagisledningen bort böterna igen – men då fortsatte föräldrarna att komma för sent i större utsträckning än innan åtgärden sattes in.

I båda exemplen hade alltså den inre motivationen minskat betydligt jämfört med innan belöningen/böterna sattes in. Och när den inre motivationen har försvunnit är det svårt att få tillbaka den.

Enkäten visade att hushållens motivation till källsortering i stor utsträckning handlar om moral och i andra hand kommer uppfattningen att man gör vad man vill att andra också ska göra. Av de officiella Miljödokument som granskats framgår att regeringen och statsmakterna ser hushållen som konsumenter, något som alltså står i bjärt konstrast till hushållens egen syn på sig själva som medborgare med moraliska motiv till att källsortera. Slutsatsen är enkel: Statsmakterna bör i större utsträckning ta med hushållens roller och motiv i beräkningarna när en ny miljöpolicy tas fram eller när nya styrmedel ska införas.

I dag använder sig statsmakterna i första hand av ekonomiska styrmedel som avgifter, skatter, pantsystem, trängselavgifter och böter.

- Att använda sådana metoder för att på kort sikt få till stånd förändrade beteenden hos de svenska hushållen fungerar bra, det vet vi av erfarenhet. Men att använda dem för att få till stånd en varaktig attitydförändring gentemot miljöarbetet är riskabelt, helt enkelt eftersom de också kan tränga undan människors inre motivation, säger Simon Matti.

Kan vi vara både konsumenter och medborgare samtidigt? Ja, de flesta av oss är nog redan det; vi fattar beslut om våra dagliga inköp både baserat på pris och på vilken typ av förpackning varan levereras i, exempelvis sylt i glasburk eller refilltub.

- Människor tar naturligtvis, i likhet med den rationella konsumenten, hänsyn till pris i sitt konsumtionsbeteende, men vi får inte glömma bort att väldigt många också engagerar sig i ett miljöarbete som inte ger några direkta positiva effekter på den personliga ekonomin. Framför allt när det gäller större frågor, som exempelvis global uppvärmning, kan samma individ inte sällan bete sig som en moraliskt motiverad medborgare, säger Simon Matti.

År 2000 presenterade professor Marian Radetzki vid Luleå tekniska universitet en banbrytande teori – han menade att källsortering inte är lönsamt ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, ett påstående han grundade på en jämförelse mellan den tid man lägger ner på att sopsortera och timlönen efter skatt. Nationalekonomen Christer Berglund ställde sig frågan om det inte finns fler värden än de rent finansiella – finns det inte ett värde i att man kanske känner sig som en bättre människa efter att ha spenderat en tid i soprummet och placerat allt avfall i rätt behållare? För att söka svar på sin hypotes gjorde han en enkät som skickades ut till 850 slumpmässigt valda hus¬håll i Piteå kommun, 71 procent svarade, vilket väl får ses som ett uttryck för det engagemang människor faktiskt har för frågan.

I sin undersökning introducerar Christer Berglund en ny variabel; grönt moralindex, GMI. Detta index kan bäst beskrivas som den där varma känsla som många känner när man gör en insats för miljön. Och mycket riktigt svarar många också att de källsorterar för att bidra till en bättre miljö, inte för att de känner sig tvingade eller för att tjäna pengar på det.

Vad är det då som driver medborgarna att hellre sortera själva än att betala för att låta någon annan göra jobbet?

Ja, utbildning eller inkomst påverkar i alla fall inte inställningen till att vilja betala för att slippa sopsortering i Christer Berglunds undersökning. Däremot visar studien att betalningsviljan skiljer sig åt beroende på ålder, kön, bostad och hur långt det är till sopsorteringsstationen. Äldre människor och kvinnor verkar mer positivt inställda till att källsortera själva snarare än att betala för att någon annan gör det, medan yngre och män har en högre betalningsvilja för att låta någon annan sortera deras sopor. Villaägare har lägre betalningsvilja än de som bor i lägenhet, något som stöder hypotesen att de som har mer plats för sina sopor tycker att det är mindre besvärligt att sortera än de med trånga utrymmen. I linje med vad man förväntar sig så är de som har långt till återvinningsstationerna mer villiga att betala för att slippa sortera än de som har återvinningsstationen runt knuten.

Så visst finns det en vilja att sopsortera och mycket av den viljan kan härledas till att individen känner ett moraliskt ansvar att sortera för en bättre miljö.

Trots det hamnar soporna ändå fel ibland. Exempelvis kan ett batteri slinka ner i komposten eller en aluminiumburk tappas ner bland tidningspapperet, små misstag som orsakas av okunskap eller av slarv. Konsekvenserna kan bli allvarliga – tungmetaller från ett batteri i komposten innebär att jorden inte kan användas för odling och hela syftet med återvinningen försvinner.

För att undvika felsortering och slarv patrullerar numera så kallade ”sop-spioner” på återvinningsstationer runt om i landet, och de som inte sorterar rätt riskerar polisanmälan och böter. Tänk dig en situation där du kommer med en påse tidningar och upptäcker att den inte ryms i tidningscontainern eftersom den inte tömts på länge. Vad gör du? Förmodligen ställer du påsen bredvid containern efter¬som du tänker att det är bättre att den står där än att du slänger den i någon av de andra, för då tar ju renhållningsarbetarna med sig påsen när de ändå tömmer containern, eller hur? Men om sop-spionen får syn på dig i det ögonblick du ställer påsen där på marken kan alltså resultatet bli dryga böter för nedskräpning. Hade du i stället slängt ner tidningspåsen i hårdplastcontainern hade risken att bli ertappad varit mycket liten, du hade i alla fall inte riskerat åtal för nedskräpning ...

Så samtidigt som en felsortering kan få stora miljömässiga konsekvenser väljer en del kommuner att satsa på kontroll i stället för information och upplysning, fundera en stund över vad som skulle hända med din motivation om du, när du tror dig utföra ett ideellt miljöarbete i stället får några tusenlappar i böter.

För att hushålla med resurser och värna om en god miljö bör vi källsortera i ännu högre utsträckning än i dag. Och det är förmodligen också den största motivationsfaktorn för sopsortering bland oss medborgare – vem vill inte efterlämna en god livsmiljö åt sina barn och barnbarn? Ett dilemma är att god miljövård kostar pengar – det är helt enkelt dyrare att återvinna många sopor än att till exempel bränna dem – så ju mer vi sorterar desto dyrare blir det. Därför tenderar sopavgifterna att höjas i samma takt som vi sorterar mer, vilket kan få till följd att många anser sig ha rätt att slänga soporna lite hur som helst – ”jag betalar ju ändå för det”. Stigande avgifter kan alltså ta bort en del av den motivation som både finns och behövs.

TEXT: Lena Edenbrink

RESEARCH: Laura Salo, Anders Gren, Daniel Westling och Annika V Rönnbro

FOTO: Nicke Johansson

Artikeln var ursprunglingen publicerad i Good Technology, nr 2, 2006