
Hedersdoktorerna vid Luleå tekniska universitet 2023. Från vänster: Staffan Göthe, Alice Kempe, Jan Moström samt Peter Englund (utsedd 2022).
13 november 2023
Universitetets hedersdoktorer 2023 föreläste
Årets mycket uppskattade hedersdoktorsföreläsningar med Staffan Göthe, filosofie hedersdoktor, Alice Kempe, teknologie hedersdoktor, Peter Englund, teknologie hedersdoktor (utsedd 2022) samt Jan Moström, teknologie hedersdoktor.
Här kan du läsa utdrag av vad hedersdoktorerna lyfte fram i sina föreläsningar. Filmer från respektive föreläsning publiceras inom kort.
Att utforska kontrasten mellan oskuld och arsenik
Skådespelaren, dramatikern och regissören Staffan Göthe talade om konsten att utforska kontrasten mellan oskuld och arsenik, om teatern som en förtätad återspegling av verkligheten samt skillnaden mellan att gestalta en roll på scenen och att vara en spyfluga på densamma.
Staffan Göthe utgick ifrån den androgyna gestalten Tintomara från Carl Jonas Love Almqvists klassiska verk ”Drottningens juvelsmycke” från 1834. Handlingen utspelar sig nästan ett halvsekel före verkets utgivning, vid tiden för mordet på Teaterkungen Gustav III. Tintomara stjäl natten före mordet ett juvelsmycke. Själv anser sig Tintomara ha lånat smycket för att kunna glädja sin mor. Innan modern tar sitt liv med arsenik för att skydda sina barn från lagens långa arm fäller hon en av svensk teaterhistorias mest klassiska repliker: ”Två ting äro vita – oskuld och arsenik.”
– Skådespeleriets mästerskap handlar om att utforska alla användbara kontraster, att levandegöra genom kontrasten mellan oskuld och arsenik, sa Staffan Göthe.
Trovärdighet var ovidkommande
I Gustav III 1700-tal var trovärdighet på teaterscenen helt ovidkommande. Teater var ett aristokratiskt divertissemang. Hundra år senare gjorde den psykologiska realismen med ett ”närmast ingenjörsmässigt krav på trovärdighet” sitt inträde i teaterkonsten. Långt in i vår tid präglades svensk teater av vad Staffan Göthe kallar ”trovärdighetstyranni”. Arvet från 1800-talets psykologiska realism förvaltas, möjligen mindre hårdhänt än på teaterscenen, inom film- och tv-industrin.
– Men den psykologiska realismen är ett återsken likafullt. Det är en illusion och förställning. Inte verklighet. Det räcker med att en verklig spyfluga dyker upp på scenen. Den föreställer inte fluga. Den är en fluga. Flugan har inte tagit någon regi och påkallar oönskad uppmärksamhet.
Staffan Göthe exemplifierar med att han, en pensionär, kan låtsas vara en elvaårig, italiensk skolgrabb.
– Publiken kan inte tro att jag är Federico. Det vore kusligt. Men den kan underhållas av mitt sätt att föreställa och förställa. Jag och publiken skapar Federico tillsammans.
Rädda för överspel
Som lärare på Teaterhögskolan i Malmö möter han ofta studenter som är rädda för att spela över, en rädsla som han brukar avfärda eftersom teaterkonsten bygger på förhöjning.
Han avrundade sin föreläsning med en historia ur verkligheten när han iakttog ett litet barn som störde de andra passagerarna på ett tåg vilket fick mamman att hota med att konduktören skulle slänga av honom i Älvsbyn om han inte slutade. Hon tog på sig en metaforisk mask. Trovärdigheten underordnades mer vildsinta uttrycksmedel, inte olikt italiensk Commedia dell´arte eller japansk No. Barnet insåg att mamman spelade och tyckte att det var underhållande. Men föreställningen hade effekt. Barnet satte sig stilla i tågsätet för att studera det undflyende landskapet mellan Boden och Älvsbyn.
– That’s showbusiness! utbrast Staffan Göthe.
Viktig finansiär med hjärtat i skogen
Kempestiftelserna är en av Luleå tekniska universitets viktigaste forskningsfinansiärer. Under årens lopp har många forskningsprojekt genomförts tack vare Kempestiftelsernas bidrag. När ordförande Alice Kempe höll sin hedersdoktorsföreläsning tog hon med oss på en resa genom historien och var stiftelsen står i dag.
Alice Kempe är norrlänning långt in i själen. Hon är uppvuxen en i släkt i Örnsköldsvik som präglades av företagsamhet och hemmet användes titt som tätt för representation. Föräldrarna hade inga krav på vad hon skulle bli, men det fanns en outtalad förväntan om att hon skulle studera vidare. Hon valde att bli jägmästare.
Skogsintresset fanns i släkten sedan länge och med jägmästarutbildningen fick hon utlopp för sin kärlek till skogen. Efter fem års utbildning kom hon ut i arbetslivet och började på Skogsstyrelsens huvudkontor, och fortsatte sedan till Regeringskansliet där hon jobbade med hållbar utveckling inom transportsektorn. 2001 började hon på Energimyndigheten, och hon säger själv att det var en bra förberedelse inför jobbet med Kempestiftelserna.
Stiftelserna har skiftat fokus genom åren
Alice Kempe hade förmånen att jobba en längre tid tillsammans med sin far, som då var ordförande i stiftelserna, innan hon tog över ordförandeskapet 2018. Under de tidiga åren hade stiftelserna fokus på helt andra projekt än de har i dag. Det kunde handla om bidrag till ensamstående mödrar, skolor eller utsatta barn. I dag är de helt inriktade på forskningsfinansiering till lärosäten i Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland.
Alice ser skogen som en viktig råvara som tar tid att få fram. När den skogliga råvaran behövs till fler användningsområden finns en risk för brist och industrin skriker efter mer forskning. Kempestiftelserna har därför bidragit mycket till träforskning, bland annat till den datortomograf som finns på Luleå tekniska universitet i Skellefteå. Genom den tekniken kan sågningen av stockar optimeras och stocken nyttjas på allra bästa sätt, vilken sparar resurser och ökar kvaliteten på industrins träprodukter.
Framtiden finns i norr
I hennes engagemang finns även en önskan om att bidra till en ökad attraktionskraft i norra Sverige.
– Jag känner lycka när jag hör politikerna säga att människor ska flytta norrut i och med den gröna omställningen. Men då behövs också bättre skolor, sjukvård och kultur för att människor ska vilja flytta hit och stanna kvar. Vi behöver en starkare bas utan att för den skulle förlora den norrländska själen, säger Alice.
Själv trivs hon i norr och är i sitt hus i Örnsköldsvik så ofta hon kan.
Framgång är en farlig drog
Det är visserligen en kliché att vi lär oss mer av våra misslyckanden än av våra framgångar, men den är inte nödvändigtvis mindre sann för det. I sin hedersdoktorsföreläsning resonerade historikern Peter Englund, utifrån tre exempel på skenbart starka system som med tiden skulle visa sig fallera, om det finns faktorer som förenar dessa misslyckanden och om vi kan lära oss något av dem.
De tre exemplen var de tidiga 1900-talets satsning på luftskeppsindustrin, 1960-talets rymdkapplöpning och den finska telekomjätten Nokia.
I början av 1900-talet var luftskeppen överlägsna flygplanen; de var större, säkrare och snabbare. Men luften gick ur luftskeppsindustrin. Vad var det egentligen som hände?
Ett överlägset Sovjetunionen
Samma öde rönte Sovjetunionen i rymdkapplöpningen med USA trots att Sovjetunionen länge var överlägsen konkurrenten i väst. För 60-talisten Peter Englund utgjorde kapplöpningen till månen en särskild lockelse som barn.
– Jag kunde namnen på alla rakettyperna. Rymdkapplöpningen var en del av tidsandan med sin gränslösa optimism. Men den var också spännande genom att vara en ideologiskt laddad tävling mellan två samhällssystem.
Under en period producerades 15 av de 17 bäst säljande mobiltelefonerna av Nokia. Det var ett av världens mest värdefulla företag. 2007 var Nokia världsledande. Sju år senare tvingas företagets mobildivision till en konkursutförsäljning.
– Som historiker är jag inte i första hand intresserad av misslyckanden som tekniskt problem utan som process - hur misslyckanden uppstår, inte trots, utan tack vare framgångar.
Stor satsning på luftskepp
Efter första världskriget satsade den amerikanska flottan enorma summor på luftskepp. Samtidigt fanns en civil efterfrågan på grund av de stora avstånden i jättelandet USA. Luftskeppens problem var inte brandrisken. De mest avancerade luftskeppen innehöll den stabila gasen helium, inte väte. Problemet låg i att bygga skepp som var hållbara utan att bli för tunga. Varningssignaler från bland annat skeppstillverkaren Goodyear viftades bort av de ansvariga. Först när det skedde exakt en sådan olycka som tillverkarna hade förutsett lades det civila programmet ner.
De politiska ledarna i Sovjetunionen var till en början inte intresserade av raketforskning. Men då de insåg dess propagandavärde steg framgångarna även dem åt huvudet. Det medförde att politikerna ställde irrelevanta, men distraherande krav på raketingenjörerna. Exempelvis ville generalsekreteraren Chrusjtjov synka en resa till Mars med ett FN-tal. Hybris och yttre politiskt tryck gjorde att ingenjörerna tog allt större risker. De tog bort ”onödiga” saker som rymddräkt och nödutrustning.
– Framgångarna fick dem att fokusera på det som bevisligen hade fungerat tidigare i stället för att som de amerikanska ingenjörerna tänka i nya banor.
Framgångarna gav hybris
Samma sak kan sägas om Nokia som fick hybris på grund av sina tidiga framgångar. Man höll fast vid existerande lösningar och ignorerade en utveckling som gick åt ett annat håll. Liksom Sovjetunionen var Nokia extremt toppstyrt. Mellancheferna vågade inte säga sanningen. Det hjälpte inte att Nokia hade bättre marknadsundersökningar än konkurrenterna eftersom informationen inte nådde ledningen. Nokia höll fast vid ett utdaterat operativsystem och mobiler utan pekskärm samtidigt som företaget avfärdade Iphone som en nischprodukt.
Peter Englund menar att antikens greker hade rätt som ansåg att hybris är en dödssynd.
– Sensmoralen i dessa exempel är att framgång är farligt och tidig framgång är livsfarlig
Hans mission: bidra till en hållbar gruvbransch
Den moderna livsstil som många av oss strävar efter är helt beroende av mineral och metaller. Den gröna omställningen hänger på dem. För vad ska vi annars tillverka förnybara energikällor eller vidareutveckla digitaliseringen av? Utmaningen är att utvinna och förädla våra mineral och metaller på ett fossilfritt sätt, något som Jan Moström berättade om under sin hedersdoktorsföreläsning.
När Jan Moström tog över rollen som koncernchef för gruvjätten LKAB 2015 insåg han att företaget skulle behöva ta ledningen när det gäller omställningen i gruvbranschen – en bransch som har en global klimatpåverkan. Den stora knäckfrågan var beroendet av fossila bränslen för att skapa den mängd energi som behövs för att förädla malmen som företaget bryter, till stål.
Vägen mot fossilt beroende
Om vi går tillbaka till den industriella revolutionen kastades gruvbranschen helt om när det fantastiska stenkolet (som man tyckte då) upptäcktes och började användas för att elda masugnarna. Tidigare hade man använt skogen som energikälla, men trä är långt ifrån lika effektivt när det gäller att skapa höga temperaturer. Det fossila stenkolet var dock ett hårt jobb att bryta, så när oljan och dess egenskaper upptäcktes var den betydligt enklare att utvinna, transportera och förvara. I samma veva började naturgas att användas som energikälla i samhället, också den betydligt lättare att komma åt jämfört med stenkolet. Dessutom gav oljan och gasen billig energi.
Förnybart enda lösningen
Nackdelen med de fossila bränslena har hela världen blivit varse, jordens temperatur stiger lite grann hela tiden, och får vi inte stopp på det väntar en klimatkatastrof. Hur går det då ihop med en modern livsstil som kräver enorma mängder energi och metaller? Enligt Jan Moström finns det bara en väg att gå för att minska koldioxidutsläppen – och det är att använda förnybara energikällor som sol-, vind- och vattenkraft. LKAB utvinner också sällsynta jordartsmetaller som används för att tillverka elbilar, vindturbiner och elektronik.
Vätgas revolutionerar gruvbranschen
En annan viktig energikälla, som LKAB har valt för att sänka sin klimatpåverkan och bidra till lägre koldioxidutsläpp, är vätgas. Men för att producera grön vätgas krävs stora mängder fossilfri el, sådan som produceras med hjälp av förnybara källor. LKAB bidrar till vätgasforskningen i norra Sverige med bland andra Luleå tekniska universitet. Tillsammans med SSAB och Vattenfall har LKAB skapat HYBRIT, en anläggning för framställning av fossilfritt stål med en pilotanläggning för lagring av fossilfri vätgas. Men allt är inte guld och gröna skogar.
– Utmaningen med gruvbrytning är att det är en kontroversiell bransch som det är svårt att få social och politisk acceptans för, säger han.