
13 januari 2025
Med kroppen i samspel mellan konstarterna
Med utgångspunkt i sin egen verksamhet som kammarmusiker har blockflöjtisten Kerstin Frödin undersökt musikalisk interpretation från en rad perspektiv. Genom en serie interdisciplinära scenkonstprojekt ger hennes avhandling exempel på hur musikers kroppsliga kunskap och kreativitet kan tas tillvara och bidra till ett frigörande från traditionella roller och hierarkier och bryta vägar till nya konstnärliga uttryck.
Forskningsprojektet tog sin utgångspunkt i kammarmusikensemblen Lipparella och ett verk av kompositören Kent Olofsson. Till skillnad från symfoniorkestrar och körer arbetar den här typen av små kammarmusikensembler utan dirigent. Musikerna måste förlita sig på gruppens interna kommunikation i form av gester och blickar för att hitta ett musikaliskt samspel. Efter en första kvalitativ analys av ensemblens gestik och icke-verbala kommunikation fortsatte forskningsprojektet att expandera mot en interdisciplinär praktik och undersöka hur samma typ av täta interaktion kan uppnås över konstgränserna.
Föreställningen ”What is the word” genomfördes som ett samarbete mellan Lipparella, regissören Karl Dunér och tonsättaren Christer Lindwall. Utöver ett nyskrivet verk av Lindwall framförde medlemmarna i Lipparella Samuel Becketts dikt ”What is the word” och ”Quad”, ett koreografiskt verk i vilket fyra ”spelare” rör sig som anonyma spelpjäser i ett evighetsmönster över en kvadrat uppritad på scengolvet. Samspelet i dessa utommusikaliska verk kretsade kring textfrasering, rörelse och rumsliga perspektiv och likande på många sätt kammarmusikerns icke-verbala samspel. Arbetet med att reflektera över projektet ledde senare till dokumentärfilmen Vad heter det som Kerstin Frödin gjorde i samarbete med filmaren Tomas Boman.
Samarbete med koreograf
Nästa undersökning genomfördes tillsammans med koreografen och dansaren Åsa Unander–Scharin. Utgångspunkten för deras samarbete var att utveckla ett verk där musik och dans interagerar på lika villkor och där just relationen mellan konstarterna var det centrala. Utifrån detta så kallade koreomusikaliska förhållningssätt utvecklades så småningom duon ”Fragmente2” baserad på den japanska tonsättaren Makoto Shinoharas solo för tenorblockflöjt ”Fragmente”. I ”Fragmente2” interagerar Kerstin Frödin och Åsa Unander-Scharin som koreomusikaliska figurer, det vill säga musikern är också koreograferad och dansaren bidrar till det ljudande materialet i form av ljud från kroppsrörelser.
– Under arbetsprocessen med att utveckla verkets täta koreomusikaliska interaktion kopplade vi samman verkets musikaliska fragment med olika metaforiska scener som inbegrep både spatiala och fysiska kvaliteter. Vi befinner oss till exempel i en korridor, i en park, i andra fragment agerar vi som mekaniska dockor eller kirurger i en operationssal. Att arbeta med metaforiska scener på det sättet var ett sätt att skapa mening och bidrog till verkets teatrala och lekfulla karaktär, förklarar Kerstin Frödin.
Arbetet med att kommunicera den subjektiva upplevelsen av själva framförandet av ”Fragmente2” blev sedan en viktig del för själva avhandlingsarbetet.
– Genom arbetet med ”Fragmente2” blev jag medveten om min kroppslighet på ett annat sätt än jag tidigare erfarit. Mitt invanda rörelsemönster som musiker kombinerades med koreografiska instruktioner och nya kroppsliga intryck. I avhandlingen förmedlas mitt inifrånperspektiv av att framföra ”Fragmente2” i form av en serie poetiska reflektioner.
Gränsöverskridande scenkonst
Hon fortsatte sitt samarbete med Åsa Unander-Scharin i det större scenkonstverket ”Fåglarnas konferens” som bygger på den persiska medeltidspoeten Farid-ud-Din Attars diktverk med samma namn och kompositören Madeleine Isakssons solo för blockflöjt ”Les sept vallées”. ”Fåglarnas konferens” involverade flera konstnärer och omfattar utöver musik, även elektroakustisk musik, dans, videoscenografi, ljus och kostym. Även i det här verket suddades gränserna mellan konstformerna delvis ut, videoscenografin och den elektroakustiska musiken blev ytterligare komponenter i det koreomusikaliska samspelet.
För Kerstin Frödins del innebar arbetet med ”Fåglarnas konferens” en ytterligare expansion av hennes egen praktik då hon utöver en omfattande omarbetning av det musikaliska materialet också komponerade in helt nytt musikaliskt material, skräddarsytt för att fungera i den koreomusikaliska kontexten. Den elektroakustiska stämman tillkom sedan i tätt samarbete mellan henne och tonsättaren Kent Olofsson.
– Min förhoppning är att doktorsavhandlingen kan bidra till det experimentella scenkonstfältet och att uppmuntra klassiskt skolade instrumentalister och andra konstnärer att gå bortom konventionerna och det förväntade. Att ge plats åt olika typer av kreativt utforskade i möte med andra konstnärer och konstformer.