
Illustration av landskapet efter asteroidnedslaget, då dinosauriernas tid på jorden tog slut, och däggdjurens era tog vid. Illustration: Aleksei Rodushkin.
16 januari 2025
Svavel och kyla mindre avgörande för dinosauriernas död
Svavel i atmosfären spelade en mindre roll för dinosauriernas utdöende än vad tidigare beräkningar uppskattat. Det visar en ny studie publicerad i Nature Communications. Forskarna har funnit att mängden svavel i atmosfären efter asteroidnedslaget var fem gånger mindre än vad man tidigare trott. Sannolikt innebar det en mindre drastisk avkylning av klimatet, vilket kan förklara varför däggdjuren överlevde.
För omkring 66 miljoner år sedan slog en 10–15 kilometer stor asteroid ner på Yucatanhalvön i nära staden Chicxulub i nuvarande Mexiko. Nedslaget ledde till en katastrof för den tidens växter och djur. Stora mängder damm, sot och svavel sköts upp i atmosfären vilket orsakade global kyla och mörker under några år. 75 procent av jordens arter dog ut och händelsen innebar slutet på dinosauriernas tid.
Svavelutsläpp in i atmosfären resulterar i lägre temperaturer. En drastisk global temperatursänkning på grund av stora mängder svavelutsläpp har länge setts som den främsta orsaken för dinosaurernas död, tills nu.
– För att förstå hur mycket temperaturen sjönk och hur länge det tog innan klimatet återhämtade sig så måste vi ha ett pålitligt värde på den totala mängden svavel som släpptes ut i samband med nedslaget, säger Katerina Rodiouchkina, postdoktor vid Luleå tekniska universitet och studiens huvudförfattare.
Studien är ett internationellt samarbete mellan svenska, belgiska och tyska forskare. Katerina Rodiouchkina gjorde forskningen under sin tid som doktorand vid Ghent University och Vrije Universiteit Brussel i Belgien och är numera forskare vid Luleå tekniska universitet inom tillämpad geokemi.
Nytt sätt att uppskatta mängden svavel
Tidigare har svavelvärdet beräknats via simuleringar av nedslaget och uppskattningar av svavelhalten i marken där asteroiden slog ned, vilket har resulterat i kraftigt varierade värden. Nu har forskare använt ett nytt sätt att uppskatta mängden svavel i atmosfären efter nedslaget.
– I stället för att bara fokusera på själva nedslaget, valde vi att titta på vad som hände efteråt. Svavlet som frigjordes från nedslagsplatsen och hamnade i atmosfären spreds över hela världen. Det föll till slut tillbaka till jordens yta under månader eller till och med år efter nedslaget. Detta svavel identifierade och analyserade vi i sediment på flera platser runt jorden för att uppskatta den totala mängden svavel som hamnade i atmosfären efter asteroidnedslaget, säger Katerina Rodiouchkina.
Fem gånger mindre än tidigare beräkningar
Den nya studien visar att svavelhalten i atmosfären efter nedslaget var fem gånger mindre än tidigare beräknat. Damm och sot i atmosfären har mindre temperaturpåverkan än svavel, men andra nyliga studier har visat att de däremot har stor påverkan på inflödet av ljus och därmed på all växtlighet på jorden. Fem gånger mindre svavelmängd i atmosfären än tidigare uppskattningar tyder på att det snarare var bristen på ljus som ledde till massutrotningen än temperaturen.
– Under väldigt lång tid har man trott att temperaturnedgången var avgörande, men våra resultat tyder på att det troligen inte blev så kallt som tidigare klimatstudier har visat. Det stämmer också bättre med att så pass många arter ändå överlevde, vilket gjorde att däggdjuren hade chans att utvecklas och att vi människor finns på jorden i dag, säger Katerina Rodiouchkina.
Läs mer:
Den vetenskapliga artikelnReduced contribution of sulfur to the mass extinction associated with the Chicxulub impact event Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster. är publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature Communications.

Katerina Rodiouchkina