Gruvkompensation ignorerar omfattande förluster i lokalsamhällen

Världsbanken överskattar de vinster som kan göras i utvecklingsländer, huvudsakligen eftersom den underskattar kostnaderna för utvinning. Internationell standard för kompensation till lokalsamhällen tar inte hänsyn till alla värdeförluster dessa samhällen gör på grund av gruvprojekt. Detta är två av slutsatserna i en ny avhandling i nationalekonomi från Luleå tekniska universitet.

I avhandlingen jämförs ekonomiska data från kolgruveföretag i Mocambique med motsvarande data från Världsbanken.

– Det är en stor skillnad mellan Världsbankens data och data från enskilda företag. Utvecklingsländer borde därför investera mer i lokal expertis på datainsamling, säger José Ganhane, avhandlingens författare.

Han understryker att pålitliga data ligger i både statens och gruvföretagens intresse; den förstnämnda vill maximera avkastningen i egenskap av gruvans ägare den senare i egenskap av företagsledare. Pålitliga data ligger också i lokalsamhällets intresse eftersom en underskattning av de ekologiska kostnaderna (i form av bland annat återbeskogning och vattenrening) kommer att försämra livskvalitén.

Underskattar kostnaderna

Opålitligheten hos Världsbankens data har två huvudsakliga förklaringar: Den underskattar kostnaderna för utvinning i utvecklingsländer och den gör uppskattningar, inte baserade på enskilda gruvor, utan på stora regioner som ofta omfattar flera länder. Även om studien gjordes på kolgruvor i Mocambique är slutsatserna generaliserbara också på andra utvecklingsländer och andra typer av gruvor enligt José Ganhane.

– Världsbankens policyrekommendationer till länder är baserade på den data som banken samlar in. Min slutsats är därför att dessa länder bör vara försiktiga med att följa dessa rekommendationer. Utvecklingsländer skulle också tjäna avsevärt på att investera i inhemsk teknik och expertis i stället för att förlita sig på utländska resurser.

Enligt internationella standarder, är gruvföretag skyldiga att kompensera lokalsamhällen för omlokalisering och/eller skador på miljön. I avhandlingen görs ett valexperiment för att undersöka betalningsviljan för att åtgärda försämringar av vattenförsörjning och skogsbruk på grund av gruvverksamhet. Totalt identifierades och intervjuades 419 familjeöverhuvuden i Moatize, Mocambique om hur mycket de skulle vara villiga att betala för olika förbättringar.

Till förbättringarna hörde olika metoder för vattenförsörjning, däribland vattenflaskor, vattenledningar och brunnar. Det fanns en stark korrelation mellan olika preferenser och underliggande faktorer så som kön, ålder, inkomst och utbildning. Exempelvis var det endast ett fåtal av respondenterna, huvudsakligen personer som jobbar för gruvföretagen, som föredrog vattenflaskor. Respondenter som livnär sig på boskapsskötsel och/eller matodling föredrog vattenledningar och brunnar.

– Politiska beslutsfattare måste bli bättre på att ta hänsyn till heterogeniteten i befolkningen. Det finns olika behov, kapacitet och preferenser i ett samhälle.

Värderar tidigare levnadsförhållanden

En annan del av avhandlingen kartlade 308 hushåll i Mocambique och deras betalningsvilja (mätt i arbetstimmar) för att återskapa ett landskap där de bodde innan en gruva etablerades där. Studien visar att de var villiga att jobba i genomsnitt nio dagar om månaden.

– Det är ett relativt högt tal vilket pekar på att de värderar det levnadsförhållanden innan gruvan etablerades högre än nuvarande levnadsförhållanden.

Studien visar också att, trots att de fick ekonomisk kompensation för omlokaliseringen enligt internationell standard, upplevde de att deras liv hade blivit sämre än före omlokaliseringen. Skälen till dessa upplevelser var bland annat att de hade flyttats till en plats med sämre jordbruksförutsättningar, att den gamla floden var förorenad och att det inte fanns någon flod att fiska i på den nya platsen samt att de hade omlokaliserats till en plats som låg längre bort från den lokala marknaden. Dessutom tog kompensationen inte hänsyn till icke-ekonomiska värden.

José Ganhane menar att vissa av hans slutsatser går att generalisera till utvecklade gruvnationer så som Sverige. Även om Världsbankens data är mer pålitlig för utvecklade länder så är de internationella standarderna för kompensation tillämpbara även där. De internationella standarderna kan betraktas som ett golv för kompensation. Nationella standarder kan mycket väl höja sig över detta golv, men José Ganhane ser det som sannolikt att även svenskar som omlokaliseras skulle rapportera en brist på kompensation för icke-ekonomiska värden.

– Det är en skillnad mellan ”hus” och hem”. Dessa och andra externa kostnader måste tas med i beräkningen, de måste bli internaliserade. Om de internationella standarderna för kompensation ska vara rättvisa måste de förbättras.