Hoppa till innehållet

Opera – tidlös konst med månghundraårig historia

Publicerad: 17 juni 2022

Som tonåring hemma i Stockholm hade Mathilda Goike en ganska vag uppfattning om vad opera var för något. Hon sjöng pop på Kulturskolan och spelade lite tvärflöjt. När hon var 15 såg hon Rosenkavaljeren på Kungliga Operan i Stockholm. Richard Strauss operakomedi öppnade en helt ny värld för henne.

– Det var så läckert! Jag blev helt fascinerad. Hur gör de egentligen? Hur kan de sjunga så starkt?

Mathilda började plugga en kurs i musikteori för att kunna komma in på Framnäs folkhögskola i Piteå. Det var hennes sångpedagog på Kulturskolan som inspirerade henne att söka dit. Efter Framnäs fortsatte hon på det konstnärliga kandidatprogrammet klassisk musiker, inriktning sång, på Musikhögskolan i Piteå.

– Jag sökte faktiskt inte till någon annan musikhögskola. När jag gick på Framnäs gjorde vi studiebesök på Musikhögskolan i Piteå och jag tänkte: ”Coolt, här vill jag gå!” Dessutom tycker jag om Piteå som stad. Den ligger nära vattnet och trots att staden är relativt liten har den allt man behöver.

Lång och variationsrik historia

Opera har en flerhundraårig historia. Det är en enorm och variationsrik kulturskatt att ösa ur tycker Mathilda. Hon tycker mycket om romantikens musik som utvecklades under 1800-talet. Under den tiden blev orkestrarna större vilket innebar att sångarna blev tvungna att utveckla sin teknik för att kunna sjunga ännu starkare.

– Men ju mer jag lyssnar på opera och lär mig desto mer gillar jag musik från andra epoker, säger Mathilda Goike och nämner kompositörer som Händel, Monteverdi, Gluck och Mozart.

Som operasångare är man inte bara sångare. Man är skådespelare också. Under utbildningen fick hon och de andra studenterna jobba mycket med sitt agerande på scenen. I uppsättningen av en så kallad ”spaghettiopera”, ett potpurri av stycken från olika operor som binds samman till en helhet, jobbade de med regissören Kjell-Peder Johansson.

Fejkauditions med distratktionsmomemt

Men även deras huvudlärare, Katherine Osborne, lägger stor vikt vid det sceniska. Inför henne får studenterna göra ”fejkauditions”. Syftet är att de ska lära sig att leverera, oavsett vad som händer omkring dem. De andra studenterna gör sitt bästa för att distrahera den som för tillfället sjunger.

– Man har ingen aning om vad de ska hitta på. Någon kanske kastar en pärm i golvet. En annan börjar dansa balett. En tredje börjar krypa omkring på golvet…

Med en musikhistoria som spänner över flera århundraden får Mathilda Goike framföra texter om samhällsförhållanden och värderingar som kan upplevas som främmande i vår samtid. Hon tycker ändå att texterna har en kärna som är tidlös.

– Känslorna är desamma. Att vara kär på 1700-talet skiljer sig inte från att vara kär på 2000-talet.

Visst kan kvinnoporträtten i äldre operor upplevas som lite unkna ibland. Men för Mathilda Goike, som är mezzosopran och alltså sjunger i det lite lägre registret, är det inte något jätteproblem personligen eftersom röstläget gör att hon ofta får spela äldre paranta damer eller män – så kallade byxroller. Det är en rolig utmaning i sig eftersom hon måste öva på att röra sig som en man. Dessutom finns det faktiskt intressanta kvinnoporträtt i den äldre repertoaren.

Carmen – en stark kvinna

– En drömroll för mig är Carmen. Hon är så sassy! Carmen är en stark kvinna som vet vad hon vill och säger vad hon tycker. När den uruppfördes gjorde den skandal, men idag är det en opera som verkligen alla känner till.

Mathilda uppskattar samarbetena med de andra utbildningarna på Musikhögskolan. I samarbete med studenter på komposition har hon varit med och uruppfört korta operor med roller specialskrivna för henne och de andra sångarna. I ett kursmoment med en av lärarna i ljudteknik fick de lära sig mer om vad ljud är och hur örat uppfattar ljud. I slutet av kursen fick de spela in sig själva med hjälp av den professionella teknikutrustningen på skolan.

Under utbildningen har hon fått sjunga med skolans klassiska orkester under ledning av studenter i dirigering i Stora salen Acusticum. Mathilda, tillsammans med några av de andra sångarna i klassen, har även fått chansen att vara med i den nyskrivna operan Nattugglorna, skriven av Jan Sandström, kompositör och professor på Musikhögskolan. Verket framfördes i Studio Acusticums Blackbox. Stora salen i Acusticum och Blackbox är två mycket olika konsertsalar, vilket är en poäng i sig eftersom en operasångare måste kunna hantera konsertsalar med skiftande akustik. 

Till hösten börjar fortsätter hon sitt äventyr på Operahögskolan (KHiO) i Oslo. Hon tycker att Musikhögskolan i Piteå har gett henne en god grund att stå på och lyfter gärna fram vad Katherine Osborne har betytt för henne.

– Katherine är den bästa sångpedagog jag har haft. Hon har fått mig att växa jättemycket sångtekniskt och om inte tekniken sitter så kan inte allt det andra som krävs av en operasångare falla på plats. Hon är så kunnig om hur rösten fungerar rent anatomiskt som instrument. Hon är krävande samtidigt som hon skapar en trygg miljö för oss. Hon har gjort oss väl förberedda för en karriär som sångare.