Hoppa till innehållet

Mindre svinn i fiskindustrin gör Östersjön friskare

Publicerad: 27 november 2020

Råvaror från matindustrin tas inte tillvara på ett effektivt och ekologiskt hållbart sätt. I ett pilotprojekt om social innovation vid Luleå tekniska universitet, i samarbete med Guldhaven Pelagiska AB i Kalix, ska forskarna utveckla en ekonomiskt hållbar affärsmodell för att fler fiskarter och en större andel av varje fisk ska kunna säljas som mat istället för att hamna i biogasanläggningar.

– Visst är det bra att avfall omvandlas till energi. Men energiproduktion bör vara det sista steget i en råvaras livscykel. Dessförinnan kan och bör den användas på andra sätt, säger Wiebke Reim, biträdande universitetslektor i entreprenörskap och innovation, tillika huvudansvarig för projektet.

Det är väldigt sällan tekniken sätter gränserna för hur avfall från matproduktion skulle kunna tas till vara på ett effektivare sätt. Det finns redan nu tekniska lösningar för att exempelvis göra plast av vegetabilisk stärkelse, mattillskott av fiskfjäll och människoföda av vad som idag betraktas som skräpfisk eller rester. Redan idag kan man till exempel köpa filéer av siklöja och fiskburgare gjorda av braxen från Guldhaven Pelagiska. Men även om båda fiskarna fiskas av yrkesfiskare så har Guldhaven haft svårt att nå kommersiell framgång med dem eftersom den breda allmänheten ratar fiskarna till förmån för lax och torsk.

– Så länge kunderna betraktar fisken som skräpfisk kommer de inte vilja äta den.

Affärsmässigt tänkesätt krävs

Hon poängterar att enbart ekologiskt hållbarhet inte räcker. Om inte ekologisk hållbarhet förenas med ett affärsmässigt tänkesätt kommer ingen att satsa på en miljövänlig produkt. I samarbete med Guldhaven Pelagiska kommer hon därför att ta fram en kostnadseffektiv affärsmodell för att sälja braxen, löja och annan fisk som idag betraktas som restprodukter i fiskeindustrin, som livsmedel.

Till grund för affärsmodellen kommer hon att göra en behovsanalys i form av intervjuer med relevanta aktörer så som nyckelpersoner på Guldhaven AB, producenter av liknande produkter och återförsäljare. Projektet riktar inte i första hand in sig på enskilda konsumenter utan på stora inköpare så som kommuner och skolkök i Norrbotten samt regionala restauranger så som Teknikens Hus och Bastard Burgers.

Wiebke Reim genomför pilotprojektet i samarbete med Daria Sas, forskare i entreprenörskap och innovation, som deltar i projektet Symbioma. Symbioma är ett samarbete mellan fyra universitet och forskningsinstitut i Sverige, Norge, Finland och Irland. Samarbetet syftar till att, i deltagarländernas glesbygdsområden, identifiera nya, kommersiellt gångbara, produkter i livsmedelsindustrins restprodukter, tillämpa cirkulära affärsmodeller samt utforma resurseffektiva livscykelkedjor.

Bidrar till lokalsamhället

Det finns flera goda försäljningsargument för det som idag behandlas som avfall enligt Wiebke Reim och Daria Sas. För den miljömedvetna konsumenten är naturligtvis miljövinsterna ett försäljningsargument i sig. Exempelvis skulle ett större uttag av braxen och annan fisk som skapar obalans i ekosystemen kunna leda till en mer artrik och ekologisk hållbar miljö i Östersjön. Ett annat argument är att en mer diversifierad konsumtion av Bottenvikens fisk bidrar till ett levande lokalsamhälle. En framgångsrik affärsmodell kräver därför att konsumenternas medvetenhet om produktens positiva effekter ökar.

– Det är bättre att äta lokalproducerad fisk från livskraftiga bestånd än odlad lax från Norge, säger Wiebke Reim.

Men det räcker förstås inte att produkten uppfattas som ekologisk. Den måste få en annan status som mat också.

–Vi vill gärna att löjan ska få samma stjärnkocksstatus som löjrommen, säger Daria Sas.

Projektet, som är internfinansierat, pågår under perioden oktober – november 2020. Slutresultatet kommer att ligga till grund för en ansökan om forskningsmedel från Vinnova för att kunna utvidga och fördjupa projektet.

Juridiska begränsningar

Det är inte bara kundernas attityder som begränsar möjligheterna till effektiv matproduktion. Rent juridiskt får man inte sälja avfallsklassat material utan tillstånd. Som grundregel ansvarar kommunen för avfall. En annan begränsande faktor, särskilt i norra Sverige, är de ofta långa avstånden mellan den som producerar livsmedlet och den som har ett intresse av restprodukterna. Detta beror bland annat på höga vattenhalter i till exempel potatisskal eller drav, som är en restprodukt från ölbryggning, och råvarornas korta hållbarhet.

– Det här är två exempel på begränsningar där forskare inom rättsvetenskap och logistik skulle kunna bidra med lösningar. Men vi välkomnar alla forskare som tycker att projektet låter intressant att kontakta oss, säger Wiebke Reim.

Kontakt

Daria Sas

Daria Sas,

Organisation: Industriell ekonomi, Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle
Wiebke Reim

Wiebke Reim, Biträdande universitetslektor

Telefon: 0920-492079
Organisation: Entreprenörskap och innovation, Industriell ekonomi, Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle

Taggar