Osteoporos – en av västvärldens vanligaste folksjukdomar

Publicerad: 14 november 2019

Under onsdagen fick ett hundratal intresserade åhörare lära sig mer om osteoporos (benskörhet) och hur det kan vara att leva med sjukdomen. Det var Siv Ögren från Osteoporosföreningen i Norrbotten samt forskarna Carina Nilsson och Birgitta Lindberg från Luleå tekniska universitet som berättade och gav exempel och tips.

Osteoporos är en så kallad tyst folksjukdom som de flesta inte vet att de har förrän de börjar få frakturer. Så var det också för Siv Ögren när hon fick sin första fraktur 2006. Trots det dröjde det till 2010 innan hon fick diagnosen och kunde börja medicinera.

–  Bristen på kontinuitet i vården ser jag som ett stort problem. När du blir diagnosticerad får du medicin, men du får ingen hjälp med hur du bör leva med sjukdomen, sade Siv Ögren.

Livet med osteoporos

Det hon tyckte var svårast i början var begränsningen i rörlighet. Från att ha varit aktiv kunde hon inte göra så mycket längre, framför allt med tanke på att hon var gipsad. I hennes fall behövde hon en rostfri protes som inte riktigt fungerade och det tog tid för kroppen att acceptera den. Med hjälp av en sjukgymnast kunde hon till slut öka rörligheten i armen.

Med sjukdomen kom även en osäkerhet om vad hennes kropp klarade av. Hon gick ofta och spände sig för att hon var rädd att ramla eller att någon skulle stöta in i henne. En person som får diagnosen osteoporos måste ställa in sig på att ändra på vanor och beteenden i sin vardag.

–  Ju fortare du kan anpassa dig till dina nya förutsättningar, desto lättare är det att försonas med sjukdomen och inte låta den ta över. Laga efter läge blev mitt nya motto. Du kanske inte kan göra allt som du gjorde innan, men du kan hitta nya intressen och en ny gemenskap, sade Siv Ögren. 

Siv Ögren har upplevt ett stort stöd av likasinnade i den osteoporosskola som finns i Boden, som är den enda i Norrbotten. Osteoporosföreningen i Norrbotten har gett både viktig information och fin gemenskap.

Studie om osteoporos bekräftar berättelse

Forskarna Carina Nilsson och Birgitta Lindberg presenterade resultatet från den studie som de har gjort vid Luleå tekniska universitet, där de tittat på hur kvinnor som fått diagnosen osteoporos hanterar sjukdomen för att behålla sitt dagliga liv. Många svar som de har fått i studien är samstämmiga med Siv Ögrens berättelse. Många känner en stor osäkerhet i början, men att de vill motabeta sjukdomen genom att inte låta den ta över deras liv. Samtidigt känner de ett stort behov av ett bredare stöd från vården, vilket deltagarna i studien saknade i samband med att de fick besked om diagnosen.

Sunda levnadsvanor viktiga

Osteoporos är en genetiskt betingad sjukdom och 60-80 procent som får den har en nära släkting som drabbats. Därför är det viktigt att börja träna när man är ung, då det mesta av skelettet byggs upp i förpuberteten. Efter 30-årsåldern bygger kroppen inte längre skelett utan man bevarar det man har. Det är dock aldrig för sent att börja träna och tänka på sina levnadsvanor. Rökning och fysisk inaktivitet är något som ökar risken för osteoporos liksom stor alkoholkonsumtion. 

Du som är orolig och vill ta reda på om du bär på sjukdomen kan begära att få kontrollera din bentäthet. Det är dock sju månaders kö på Sunderby sjukhus för att göra en sådan mätning.

 

Kontakt

Carina Nilsson

Carina Nilsson, Universitetslektor, Samordnare för kliniska adjunkter Norrbottens kommuner

Telefon: 0920-493816
Organisation: Omvårdnad, Omvårdnad, Institutionen för hälsovetenskap
Birgitta Lindberg

Birgitta Lindberg, Biträdande professor, Utbildningsledare Sjuksköterskeprogrammet

Telefon: 0920-493856
Organisation: Omvårdnad, Omvårdnad, Institutionen för hälsovetenskap