"Jag har aldrig varit rädd för att ta på mig uppdrag"

I dag är hon prefekt för Institutionen för teknikvetenskap och matematik – universitetets näst största som samlar 15 forskningsämnen, tre centrumbildningar och närmare 300 anställda. Vägen dit har gått genom både utbildning, forskning och en rad uppdrag. Hon började på civilingenjörsprogrammet i maskinteknik 1975, tog sin doktorsexamen våren 1987 och sökte därefter en tjänst som universitetslektor. Redan som lärare var Elisabet Kassfeldt representant i fakultetsnämnden, biblioteksstyrelsen, anställningsnämnd och universitetsstyrelsen. Hon har också arbetat som biträdande avdelningschef.

– Jag har alltid varit intresserad av att veta hur universitetet fungerar som helhet, och aldrig varit rädd för att ta på mig uppdrag. Kollegorna på maskinelement där jag har min hemvist har också uppmuntrat mig att göra det, säger hon och berättar att engagemanget har gett henne stora möjligheter att påverka. 

”Min drivkraft var att bli lärare”

Det är blandningen av forskning, att få ta emot studenter varje höst och att arbeta med det universitetsövergripande som har fått henne att stanna och trivas. Men det har funnits tillfällen då hon övervägt att göra något annat. När hon som ny doktorand deltog på en konferens i USA lockade inte forskarvärlden.

– Det var en fruktansvärt manlig värld. Hade jag inte haft miljön här hemma hade jag kastat in handduken. På universitetet var vi en ung personalgrupp, yngre än forskarvärlden i snitt. Det var litet och alla kände alla.

Hon stannade kvar och tog sikte på att bli lärare. Undervisning hade hon redan provat på som doktorand, och det var där intresset växte fram.

– Min drivkraft var att bli lärare, jag tycker att det är fantastiskt att undervisa, säger hon.

Ett litet universitet med många fördelar

När Elisabet Kassfeldt tittar tillbaka på sina första år på universitetet och jämför med i dag ser hon de tidiga embryon som i dag utgör en stark profil – samverkan med industrin och gemenskapen. De studenter som tar examen är precis lika eftertraktade på arbetsmarknaden nu som då, men skillnaden är att anknytningen till företagen är starkare då studenterna ofta jobbar i skarpa projekt. Hennes egen forskning inom maskinelement är inriktad främst på miljöanpassade smörjmedelsegenskaper och prestanda. Hon har tillbringat många timmar i labbet och sett fördelarna med att verka på ett mindre universitet där det alltid har funnits någon att lösa problem tillsammans med.

– Gemenskapen och närheten har vi kvar i dag även om universitetet har växt. Har man inte specialisten i sin egen forskargrupp är det inte långt till någon på ett närliggande ämne, säger hon.

Som kvinna har hon varit i minoritet – både inom forskningen och i sina ledarpositioner. Hon minns när lärarhögskolan flyttade från stan till Porsön i slutet av 80-talet. Även om administrationen vid universitetet var kvinnodominerad så var de flesta män.

– Jag reflekterade över förändringen när jag gick genom Regnbågsallén och helt plötsligt såg fler kvinnor, det var kul. Det kanske var extra tydligt för mig eftersom jag alltid varit en minoritet, säger hon.

För att skapa bättre förutsättningar till jämställda karriärvägar var Luleå tekniska universitet den första högskolan i Sverige att 1995 genomföra en forskarskola enbart för kvinnor. Då var ingen av universitetets 47 professorer kvinna, endast en kvinna var forskarhandledare och bara 22 procent av doktoranderna. Elisabet Kassfeldt var föreståndare för den unika satsningen under två omgångar och berättar att de handplockade kvinnor till utbildningen och förberedde dem för en värld där de skulle finansiera sin egen forskning. Hon lyfter fram det som ett av de viktigaste åtagandena under sin karriär.

– De fick utbildning i forskningsfinansiering och ledarskapsutveckling. Att vi tordes öronmärka en satsning där vi faktiskt positivt särbehandlade tjejer, det var stort.

Nästa år går Elisabet Kassfeldt i pension, men först vill hon ägna mer tid i labbet och åt sin forskning.

– Jag kan absolut rekommendera jobbet till den som söker efter mig. Jag har fått mycket ansvar men också en förståelse för de olikheter, likheter, problem och möjligheter som finns på de olika universitetsorterna, säger hon.