Hoppa till innehållet

Högskolans start – en speciell och rolig tid

Publicerad: 16 februari 2021

Elisabeth Jonsson och Eva Forsberg var två av dem som anställdes först på den nya högskolan i Luleå när den startade 1971. Det var en härlig tid med gemenskap och värme i nybyggaranda som de aldrig glömmer.

Klockan 8 den 1 april 1971 tog Elisabeth Jonsson emot Rune Andersson utanför lägenheten på Köpmangatan 6 där de skulle starta igång den nya högskolan i övre Norrland. Rune hade kört hela natten och behövde vila, men bad Elisabeth att gå till kommunen och hämta det som behövdes för verksamheten. I lägenheten fanns bara två skrivbord och ett köksbord.

Eva Forsberg började i juli 1971 och minns att det rådde en uppfriskande nybyggaranda i gruppen. Inte sällan arbetade de 12-timmarsdagar för att sedan gå ner till Stadspuben och ta en öl innan de cyklade hem åt varsitt håll. Det var mycket som skulle ordnas före 1 september: studenter skulle rekryteras, personal anställas, arbetsplatser och skolsalar planeras och kursplaner och informationsmaterial tas fram.

– Rune var enkel att jobba med och bidrog mycket till entreprenörskänslan som genomsyrade arbetet. Han var driven och det fanns hela tiden en känsla av att ”det här fixar vi”, säger Elisabeth Jonsson som jobbade som assistent till Rune.

En av de anställda hade ingen egen arbetsplats utan satt vid köksbordet och jobbade. Varje fika och lunch fick hon städa bort sina saker så att de skulle kunna sitta där.

– Det var en rolig arbetsmiljö för man lyssnade till de idéer som fanns, vi fick utvecklas och hade mycket frihet under ansvar, säger Eva Forsberg.

De första åren på Porsön

Så småningom hann de bli sju personer i lägenheten innan de flyttade till Porsön. De 50 första studenterna som kom till högskolan i september 1971 var i samma ålder som personalen, vilket gjorde att en speciell gemenskap växte fram. Studenterna hade, som första grupp på högskolan, väldigt roligt och blev väl omhändertagna, de serverades till och med kaffe under tentorna.

De hittade ofta tillfällen att fira och ha fester som hölls hemma hos någon eller i D-husets restaurang. De gjorde inte skillnad på studenter, administrativ personal, städare eller akademiker. Den som ville hängde på och de flesta fester var spontana. Det spirade förstås en del kärlek, och det var fler än ett par som träffades på de här festerna.

Luleå Högskolors Idrottsförening (LHIF) startades samtidigt tillsammans med studenterna. Idrottshallen på Porsön byggdes och där arrangerades bland annat volleybollturneringar – som avslutades med fest. Det fanns en kör på högskolan och det ordnades både luciafirande och majbrasa.

En skön stämning

Organisationen på högskolan var väldigt platt med en fin sammanhållning. Det förekom ingen konkurrens, alla behandlades lika och var lätta att ha att göra med. Även de som kom utifrån kände av stämningen.

– Man fick hoppa in där det behövdes. Jag jobbade som sekreterare till en professor, men ibland satt jag i växeln och någon gång fick jag vara tentavakt, säger Elisabeth Jonsson. De som var lite mer strikta och fyrkantiga hade det nog jobbigt, fortsätter hon.

Varje lunch gick Elisabeth och hennes chef och åt lunch tillsammans, och varje lunch hämtade professorn kaffe på maten åt sin sekreterare.

Högskolan växte snabbt

Elisabeth och Eva säger att det kändes som om högskolan växte varje vecka. Hösten 1973 drog forskningen igång på allvar och forskare från både Sverige och andra länder kom till Luleå. Länge kunde man säga att alla kände alla, men sedan blev högskolan för stor. Elisabeth försökte hålla koll på alla namn och det gick till 1975, sedan fick hon ge upp. När de började med disputationer och professorsinstallationer började de mer ordnade sittningarna och festerna att arrangeras, de som påminner om dem vi har idag.

Elisabeth arbetade bland annat med ”Näringslivspraktik” som höjde utbildningsnivån i företag och organisationer i Norrbottens län. Målet var att erbjuda examinerade studenter ett halvårs praktikplats som var ”gratis” för företagen, finansierat av flera parter i länet. 1971 fanns det fem civilingenjörer i Norrbotten, efter 15 år med detta projekt var antalet betydligt högre.

Elisabeth och Eva minns den första tiden med mycket glädje.
– Det är den roligaste arbetsplatsen jag har varit på, att få vara med från början var något alldeles speciellt, säger Eva Forsberg.

Elisabeth Jonsson instämmer:
– Vi har haft mycket roligt både professionellt och på ett personligt plan. Luleå tekniska universitet finns i mitt hjärta, jag har trivts fantastiskt bra och därför blev det också 50 år på samma arbetsplats. Jag har fått fantastiska möjligheter att driva utvecklings-, utbildnings- och förändringsprojekt som varit avgörande för utvecklingen av länet, avslutar hon.