Hoppa till innehållet

Avancerad stål- och järntillverkning i Norrbotten redan för 2 000 år sedan

Publicerad: 17 februari 2022

Arkeologiska utgrävningar vid Sveriges nordostliga gräns till Finland visar att jägar- och samlarkulturer i det nordliga Fennoskandia kring perioden av vår tideräknings början behärskade avancerade järnframställnings- och ståltillverkningstekniker, kunskaper som man tidigare trodde bara fanns hos antikens romare. Utgrävningarna har gjorts i Sangis, mellan Kalix och Torneå, och Vivungi cirka 15 mil från Pajala.

– Traditionellt har man kopplat samman järnhantering med jordbrukssamhället. Man har tolkat tidigare fynd av järn- och stålföremål i jägar- och samlarkulturer som importvaror. Men vi har kunnat visa att de som levde i dessa trakter själva behärskade tekniker som man tidigare trott kom till Sverige först med bergsmännen på 1600-talet, berättar Kristina Söderholm, projektledare och professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet

Vid utgrävningarna har man funnit järnframställningsugnar, så kallade blästugnar, med vilka man kan framställa smidbart stål. Man har även funnit yxor och knivar tillverkade i flera lager stål och järn med olika egenskaper. Flerlagertekniken ökar verktygets hållbarhet och skärförmåga. En av yxorna hör till de äldsta exemplen på så kallade temperaturbehandlade stålföremål som har hittats i norra Europa.

Toppen på ett isberg

Det mesta pekar på att fynden bara är toppen på ett isberg och att man kommer att finna fler liknande fynd i hela den nordliga fennoskandiska regionen. De nya fynden innebär att man måste ompröva etablerade föreställningar om hur dessa samhällen var organiserade samt hur kunskap om bland annat metallurgi har spritts över världen. Det visar tvärvetenskaplig forskning från Luleå tekniska universitet. 

– Man kommer sannolikt även att omtolka tidigare fynd som hittats i regionen i samband med arkeologiska arbeten inför vattenkraftsregleringen under 1940-80 talen. På grund av en seglivad inställning att järnhanteringen är en sen företeelse här i norr har dessa fynd under lång tid ignorerats inom arkeologisk forskning fast man har haft dem framför ögonen, säger Carina Bennerhag, arkeolog vid Norrbottens museum och doktorand i historia vid Luleå tekniska universitet med Kristina Söderholm som handledare.

Arkeometallurger från Uppsala universitet har gjort kemiska analyser av fynden vilka visar att järnmalmen kommer från sjöar och myrar i regionen. Följaktligen rör det sig inte om importvaror. Vidare visar analyserna att man har använt sig av olika malmkällor för att framställa järn med olika kvaliteter. Exempelvis var jägar- och samlarkulturen i området väl medvetna om att järnmalm med höga halter av mangan ger ett hårt kolstål som passar bra för skärande eggar.

– Järnframställning och ståltillverkning på den här avancerade nivån är en process i flera led som kräver många människors inblandning och specialistkompetens i varje produktionsled. Det behövs till exempel kunskaper om vilken sorts lera som passar bäst för att bygga ugnar som klarar de höga temperaturer som krävs för ståltillverkning säger Carina Bennerhag.

Storskalig avancerad organisation

Fynden visar att det inte rör sig om någon småskalig, impulsiv verksamhet utan en omfattande produktion på upp till 80 kilo järn från respektive ugn vilket kan jämföras med uppskattningar av konsumtionen av järn i ett samtida bondehushåll om cirka fem kilo per år.  Järn och stål var alltså inte mindre viktigt i de fennoskandiska jägar- och samlarkulturerna. Produktionen krävde en avancerad organisation och perioder av bofasthet som man tidigare inte förknippat med jägar- och samlarkulturerna.

Analyserna visar att man inte har experimenterat sig fram till resultatet, vilket hade varit fallet om människorna hade försökt kopiera en annan grupps produkter. Följaktligen har hela processen förmedlats genom lärlingskap med erfarna metallurger. Forskarna tror att de metallurgiska kunskaperna har förmedlats då olika grupper har sammanstrålat vid fiskrika sjöar. Liknande ugnar som de i Sangis och Vivungi har påträffats i stora delar av den nordliga fennoskandiska regionen. Man har även funnit spår av keramik som ger vid handen att sjöarna var noder för kunskapsförmedling inom många olika teknikområden.

Carina Bennerhag förklarar att man inom järnforskningen är starkt präglad av ett centrum periferi – tänk när det gäller spridningen av järnhanteringen, vilket innebär att man tar för givet att järnhanteringen är som äldst i centrum i söder och som yngst i periferin i norr.

–  Man har ignorerat fynd längre norrut som är äldre än de i söder bara för att de inte stämmer in i den gängse bilden. Spridningen är inte en oåterkallelig process som sveper över Europa från söder till norr. Vi tror att upptagandet av järnhanteringen är ett aktivt val och styrd av de nätverk man ingår i. Detta gör att man får ett mer oregelbundet mönster av spridningen.  Järnhanteringen i norr kan alltså vara äldre eller samtida med den i söder.