Myskoxe Fotograf: Dolly Jørgensen
I Härjedalen finns en liten stam myskoxar. Fotograf: Dolly Jørgensen

Mer om projektet:

Dolly Jørgensens forskningsprojekt heter ”Återkomsten av en inhemsk nordisk fauna” och är finansierat av Formas. Projektet har pågått mellan 2013 och 2016.
Det går att läsa mer om projektet på: http://dolly.jorgensenweb.net/nordicnature/ 

Utöver återinförandet av arter har Dolly Jørgensen även tittat på ”rewilding” – att återinplantera djur i det fria – samt ”de-extinction” – återupplivande av en helt utdöd art. Vad gäller det sistnämnda finns i USA planer på att med molekylärbiologisk teknik ”återuppliva” vandringsduvan (passenger piegeon) som i mitten av 1800-talet var den vanligaste fågelarten i Nordamerika. Den jagades så hårt att den för drygt 100 år sedan utrotades.

Utrotade arters återkomst väcker känslor

Varför ser vi på vissa djurarter som typiskt nordiska och vill återinföra dem, trots att de kan ha varit borta i tusentals år?
Det forskar Dolly Jørgensen, biträdande professor vid Luleå tekniska universitet, om.
– Det handlar om mer än biologi och ekosystem och ekonomiska kalkyler. Det är mycket känslor inblandade, säger hon.

Den hårda jakten på myskoxar gjorde att det i början av 1900-talet bara fanns naturliga populationer kvar i Kanada och på Grönland. Från Sverige försvann myskoxen redan för över 10 000 år sedan. 

– Ändå har det i Skandinavien funnits kvar ett tänk om att det är en art som hör hit, till vår kalla, arktiska miljö, säger Dolly Jørgensen, historiker och biträdande professor vid Luleå tekniska universitet.

Hon har under tre års tid forskat om återkomsten av en inhemsk nordisk fauna, med särskilt fokus på myskoxe och bäver.

Vandrade över gränsen

Myskoxen återinplanterades från Grönland till Dovrefjäll i Norge på 1930-talet. I början av 70-talet vandrade några djur över gränsen in i Sverige, där det fortfarande finns en liten flock om knappt tio individer.

Bäverns historia i Sverige ser annorlunda ut. Även den jagades hårt, för köttet, gällen (som var en vanlig ingrediens i medicin) och skinnet. 

– Runt år 1873 var bävern utrotad i Sverige. Folk märkte det och ville ha den tillbaka. År 1921 bestämde en grupp i Jämtland sig för att återinföra bävern. De ansåg att bävern skulle finnas där, att den hörde landskapet till, säger Dolly Jørgensen och fortsätter:

– De kände skuld över det människan gjort, trots att det inte är var deras eget fel – en del av dem var inte ens födda när bävern blev utrotad.

Två bävrar hämtades från Norge, där det fanns en liten stam kvar, till inplantering i Jämtland 1922.

– Fram till 1939 planterades fler bävrar in från Norge och efter andra världskriget flyttades bävrar runt i Sverige, till exempel till Norrbotten på 1960- och 70-talen. Ur naturvärdessynpunkt har det varit en succé – i dag finns det över 100 000 bävrar i Sverige. Det jag har intresserat mig för är varför man vill ha tillbaka en art, säger Dolly Jørgensen.

Hennes forskning visar att de bakomliggande skälen till återinförsel med syfte att en art ska etablera sig i områden den tidigare existerat i, inte bara handlar om biologi, helheten i ett ekosystem och ekonomiska kalkyler.

– Det är även väldigt mycket känslor i besluten. När det handlar om bävern rör det sig mycket om skuld, men det finns även drag av nationalism; ”Norge har bäver men inte vi. Då ska vi hämta hit den.” Vad gäller myskoxen handlar det främst om hopp – människan hoppas kunna se en utdöd art blomstra i det landskap den en gång funnits i. 

Efterlyser ett längre perspektiv

Dolly Jørgensen konstaterar att det ofta saknas ett längre perspektiv och en större plan när ett djur återintroduceras i en miljö. När myskoxarna kom till Härjedalen påverkades till exempel renskötseln. Myskoxarna rev ner stängsel och renar som skulle märkas rymde. 

– Det är lätt att säga att ”det är klart vi vill ha en art tillbaka”. Men varför? Ofta är det ett väldigt kortsiktigt tänk kring att ett djur tillhör ett land eller plats. Vi vill ha tillbaka dem och släpper ut dem och kanske räknar dem och utfordrar dem om det är en kärv vinter – men det saknas långsiktighet.

Hon konstaterar att det går att lära mycket och dra många paralleller från historien till dagens högaktuella rovdjursfrågor. Var ska varg och björn få finnas? Hur stora ska stammarna vara? 

– Det är inte säkert att ett djur vill stanna där vi placerat det – det är inte som att sätta ut en sten. Det här är frågor som skapar konflikter även i dag och jag hoppas att vi kan lära oss något av historien. Vill vi ha djur tillbaka måste det finnas en långsiktig plan. 

Hon tillägger:

– Som historiker tycker att jag det är viktigt att se vad som har hänt förr och förstå hur det påverkar det vi gör i dag och de beslut vi fattar.

Dolly Jørgensen Fotograf: Sofia Stridsman
Dolly Jørgensen, Luleå tekniska universitet. Fotograf: Sofia Stridsman

Kontakt:

Dolly Jørgensen, biträdande professor.
Telefon: 070- 3449133
E-post: dolly.jorgensen@ltu.se
Organisation: Teknikhistoria, Samhällsvetenskap, Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle.

I media

SR Norrbotten

[http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=98&artikel=6539542]

SVT Nyheter Norrbotten

[http://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/kanslor-bakom-baverns-aterkomst]

Norrbottens-Kuriren

[http://www.kuriren.nu/nyheter/forskare-vi-lyssnar-inte-pa-de-som-paverkas-9008648.aspx]

Taggar

Sidansvarig och kontakt: Sofia Stridsman

Publicerad: 10 oktober 2016

Uppdaterad: 19 oktober 2016

 

Luleå tekniska universitet är i stark tillväxt med världsledande kompetens inom flera forskningsområden. Vår forskning bedrivs i nära samarbete med företag som Bosch, Ericsson, Scania, LKAB, SKF och ledande internationella universitet. Luleå tekniska universitet omsätter totalt 1,6 miljarder kronor per år. Vi är idag 1 800 anställda och 15 000 studenter.

 

Luleå tekniska universitet • 971 87 Luleå • Orgnr: 202100-2841 • Telefon: 0920 49 10 00 • Fax: 0920 49 13 99 • Studenttorget: 0920-49 20 00
E-post allmänna ärendenFrågor om studier • Om webbplatsen  • © Luleå tekniska universitet 2016