Hoppa till innehållet

Försvenskningen skapade en tystnadskultur

Publicerad: 25 april 2022

Inom ramen för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset pågår ett antal forskningsprojekt. Två av dessa, som genomförs av forskare vid Luleå tekniska universitet, presenterades på ett symposium i Vetenskapens hus i Luleå fredagen den 8 april.

Lars Elenius, professor emeritus i historia vid Luleå tekniska universitet, har studerat kränkningar och övergrepp av meänkielitalande barn i skolan, en viktig institution i 1800- och 1900-talets försvenskningspolitik. Startskottet för försvenskningspolitiken i Tornedalen var 1809 års krig mellan Sverige och Ryssland då Sverige förlorade hela den östra rikshalvan, det vill säga Finland. Från och med nu gick den svenska gränsen längs Torne älv.

– Från den tiden har Tornedalen betraktats som ett svenskt problemområde, säger Lars Elenius.

Ett militärt, religiöst och nationalistiskt problem

Problemet ur svenska statens perspektiv har varit såväl militärt, religiöst som nationalistiskt. Till en början utgjorde Ryssland det militära hotet, i synnerhet från och med 1880-talets förryskning av Finland. Från och med Finlands självständighet 1917 övertog det nya landet Rysslands roll. I mitten av 1800-talet startade Lars-Levi Laestadius en inomkyrklig väckelserörelse som fick särskilt starkt fäste i den finsk- och samisktalande befolkningen i norra Skandinavien. Laestadianismens gränsöverskridande och självsvåldighet gentemot kyrkans traditionella ledare gjorde den till ett hot mot både kyrkan och staten.

– Genom att införa svenskt språk i folkskolan skulle laestadianerna ”civiliseras”.

År 1919 bildades i finska Tornedalen den nationalistiskt sinnade Västerbottenskommittén. På samma sätt som Sverige, i tidens anda, argumenterade för att Åland borde tillhöra Sverige eftersom öns befolkning var svenskspråkig argumenterade Västerbottenskommittén för att Tornedalen och dess finskspråkiga befolkning borde tillfalla Finland. Mot den bakgrunden fick domkapitlet i Luleå stift i uppdrag att hemligen undersöka på vilken sida om gränsen som tornedalingarnas lojalitet låg.

Meänkieli bestraffades i skolan

Skolan kom att bli en viktig institution för att motverka det upplevda hotet. I sin studie har Lars Elenius intervjuat sammanlagt 32 meänkielispråkiga personer som gick i skola åren 1935 -1950. Två skolor har undersökts, en vid finska gränsen och en lägre in i inlandet. I skolan var det förbjudet att prata finska, även på rasterna. Den som trotsade förbudet och talade meänkieli i skolan kunde bli bestraffad. På rasterna var det många som pratade finska när lärarna inte såg. Lars Elenius poängterar att klasstillhörighet inverkade på straffets hårdhet.

– Social status bestämde vem som blev agad. Här kan man se hur etnicitet och klass samverkar.

Som en konsekvens av försvenskningen kom många att förakta sig själv och sitt eget språk. Barnen fostrades till tystnad och blyghet eftersom de tvingades uttrycka sig på ett främmande språk. Meänkieli kopplades till känslan av att vara underklass. Det moderna samhället förstärkte försvenskningen med mjuka maktmedel; folkrörelser, arbetsmarknad, myndighetskontakter, massmedier och konsumtion dominerades alla av det svenska språket.

Skallform knöts till intelligens

Curt Persson är biträdande universitetslektor i historia. Hans forskning rör bakgrunden, omfattningen och konsekvenserna av att tornedalingar, lantalaiset och kväner utsattes för rasbiologiska undersökningar.

Redan Carl von Linné kopplade egenskaper till olika människotyper. Från honom löper en kvasivetenskaplig tråd baserad på rasistiska fördomar genom svensk vetenskapshistoria.  I början av 1800-talet införde Anders Retzius sitt så kallade skallindex som delade in mänskligheten i kortskallar och långskallar. Skallformen knöts till intelligens och andra mentala egenskaper.

Sonen Gustaf Retzius förvaltade faderns tankegods. Åren 1897 – 1898 genomfördes på hans initiativ en inventering av landets värnpliktiga för att få en norm för det man kallade ”den rena nordiska rasen” och därmed fick man ett mått för avvikelser från normen.  

Ungefär vid samma tid väcks idén att Sverige behöver ett rasbiologiskt institut för att kunna möta det påstådda hotet mot den svenska rasen från främmande element. Det bildas lobbyföreningar av vilka ”Svenska sällskapet för rashygien” och ”Mendelska sällskapet” var de mest inflytelserika. Föreningarna ger öppna föreläsningar, skriver debattartiklar och ger ut populärvetenskapliga publikationer. Det anordnas även en skönhetstävling för att kora de bästa exemplen på den nordiska rasen. De inskickade bidragen lägger grunden till praktverket ”Svenska folktyper” 1919 som kommer att få stor betydelse för lobbyverksamheten. Vidare knyter man samtidens superkändisar och samhällsdebattörer till sig, exempelvis Selma Lagerlöf, Ellen Key och Anders Zorn.

– Det är viktigt att komma ihåg att vi inte kan döma efter våra måttstockar på 2020-talet. Vi vet om varför saker och ting hände. Det visste inte alla de här människorna, säger Curt Persson.

Rasbiologiska institutet grundas

Det idoga lobbyarbetet får gehör och 1922 bildas, med brett stöd över hela den politiska skalan i riksdagen, Rasbiologiska institutet i Uppsala under ledning av Herman Lundborg – det första statliga rasbiologiska institutet världen. Samma år ges det ut en bearbetad version av ”Svenska folktyper”, den så kallade folkupplagan, som delades ut gratis i skolor och på bibliotek.

Kyrkans män hade en nyckelroll i kartläggningen av befolkningen. De hade tillgång till kyrkböcker i vilka samtliga av församlingens medlemmar registrerades och bedömdes. Även folkskollärare och privatpersoner, ofta egenföretagare, med ett engagemang i rasfrågan bidrog med sina kunskaper om lokalbefolkningen och den tillit allmogen hyste till dem i kraft av deras auktoritet. Det var genom den lokala prosten Georg Bergfors försorg som den rasbiologiska kartläggningen i Övre Norrland inleds i Svappavaara och Masugnsbyn. 

– Bergfors rekommenderar Herman Lundborg att titta på Svappavaara och Magugnsbyn eftersom dessa byar, med Bergfors ord, har de största rasblandningarna och därmed utgör de största hotet

Enligt Curt Persson ledde de rasbiologiska undersökningarna till en tystnadskultur hos kväner, tornedalingar och lantalaiset.

– De som blev mätta och fotograferade fick aldrig reda på varför. Deras barn fick läsa folkupplagan i skolan och fick se sina föräldrar som ett hot mot den svenska rasen. Min generation försökte fråga sina föräldrar men fick inga svar eftersom minnena var alltför traumatisk.

Curt Persson avslutade med att fråga om vi är skyldiga att påminna oss om vad som har hänt i historien.

– Ja, det är vi. Vi har ansvar för vad som händer nu, men inte för vad som har hänt. Däremot är vi skyldiga att lära oss vad som har hänt för att det inte ska upprepas.

Symposium: När Tornedalen skulle bli svenskt

Detta videoklipp har blockerats på grund av dina cookie-inställningar.
Acceptera marknadsföringscookies eller se videoklippet på Youtube.

Kontakt

Curt Persson

Curt Persson, Biträdande universitetslektor

Organisation: Historia, Samhällsvetenskap, Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle
Lars Elenius

Lars Elenius, Professor emeritus

Telefon: 0920-491259
Organisation: Samhällsvetenskap, Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle