Larmoperatörernas instruktion om hur de ska vägleda personer som utför hjärt-lungräddning. Men det är inte alltid operatörerna följer instruktionerna.

Missförstånd med larmoperatörer vid hjärtstopp

Publicerad: 4 juni 2014

Det är inte ovanligt att det blir missförstånd i kommunikationen när larmoperatörer via telefon ska instruera personer som försöker rädda liv vid hjärtstopp.
Det visar en magisteruppsats av Helena Nord Ljungquist, adjunkt vid Institutionen för hälsovetenskap, Luleå tekniska universitet.
Forskningsresultaten ska i höst presenteras vid en internationell kongress om vård i nödsituationer i Dublin, Irland.

Helena Nord Ljungquist-1.jpg
Helena Nord Ljungquists studie om telefonvägledning vid hjärtstopp ska presenteras på en poster vid 1st Global Conference on Emergency Nursing & Trauma i Dublin.

– Det känns bra att få dela med sig av resultatet från studien till andra, säger Helena Nord Ljungquist.

Resultaten bygger på analys av kommunikationen vid 20 simulerade hjärtstoppssituationer. Försökspersoner har fått ta emot instruktioner om hjärt- lungräddningsåtgärder (HLR) från larmoperatörer vid SOS Alarm.

Fri luftväg svårast

Telefonsamtalen har spelats in samtidigt som försökspersonerna filmats.

Den enskilt svåraste instruktionen att följa både för larmoperatör och försöksperson var luftvägsinstruktionen.

Endast 25 procent av larmoperatörerna följde instruktionen som helhet och tio procent av försökspersonerna kunde skapa en fri luftväg.

Resultaten visade att om larmoperatörerna helt följde sina instruktioner för vägledning i hjärt-lungräddning så gjorde försökspersonerna rätt till 70 procent.

Oväntad slutsats

En något oväntad slutsats var att det inte tycktes vara någon större skillnad i kvaliteten på hjärt-lungräddningsåtgärderna, beroende på om kommunikationen var bra eller bristande.

– Det här kan ju funderas över. En slutsats kan vara att det krävs regelbunden träning för att göra hjärt-lungräddning, en annan att det är svårt att ta emot instruktioner på telefon, säger Helena Nord Ljungquist.

Hon betonar att studien bygger på ett relativt litet underlag och att det inte går att dra långtgående slutsatser av den.

MAGISTERUPPSATSEN om telefoninstruerad HLR har gjorts under handledning av Katarina Bohm, Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset och Margareta Brännström, Institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.