Tyngdlöshet, Spider-Man och nya perspektiv
Jessica Meir tillbringade 205 dagar i rymden på Internationella rymdstationen (ISS). Hon är NASA-astronaut, marinbiolog och fysiolog – samt hedersdoktor här på Luleå tekniska universitet.
Acceptera marknadsföringscookies eller se videoklippet på Youtube.
Vad är det viktigaste du lärt dig av din tid i rymden?
– Att se jorden från ovan, och perspektivet det ger, är omvälvande. Du ser hur allt hänger ihop, alla landmassor och alla hav. Men du ser inte de konstgjorda gränser som vi har skapat – och det ger en mycket stark känsla av hur vi alla är sammankopplade på den här planeten, hur vacker och skör jorden är. Ibland skämtar vi om att vi behöver skicka alla världsledare till rymden så att de får se samma sak. Jag tror att det skulle påverka på hur de fattar sina beslut.
Vilket är ditt råd till studenter som vill göra karriär inom rymdsektorn?
– Se till att du gör det du verkligen brinner för. Om du inte har passion för det du gör, så kommer du dels inte att bli riktigt framgångsrik, och dels – och det är det viktigaste – inte att vara lycklig. En grundlig bakgrund inom STEM-fälten (Science, Technology, Engineering, Mathematics) kan driva dig i någon av dessa riktningar. Sedan är det hårt arbete och uthållighet som gäller. Ibland måste man också ta risker och lämna sin bekvämlighetszon för att ta sig vidare.
Du och din astronautkollega Christina Koch krossade glastaket när ni gjorde den första rymdpromenaden med uteslutande kvinnor. Hur var det?
– Rymdpromenader är det mest utmanande och riskfyllda vi gör, både psykiskt och fysiskt. För oss var den dagen egentligen inget särskilt, men efteråt hade jag mer tid att reflektera över betydelsen. Jag var både förvånad och chockad över hur många människor som hade uppmärksammat den – rymdpromenader är ganska långsamma och trista att titta på om du inte vet vad som sker. Det var människor över hela världen som tittade, människor med en dröm, och i synnerhet, människor som kommer från mindre bemedlade förhållanden eller historiskt blivit osynliggjorda. Vi gjorde bara det vi skulle den dagen, men nu kan vi se det som en triumf och en vinst för tidigare generationer av kvinnor och minoriteter.
Du har en otrolig karriär, men det måste ha uppstått svårigheter utmed vägen. Hur har du övervunnit dem och tagit dig vidare?
– Jag tror att man måste utsättas för de utmaningarna, i slutändan lär man sig av dem. För mig var en sådan när jag inte blev utvald till astronaut 2009. Det största hindret var inte att inte bli utvald, utan att ansöka på nytt. Du måste våga misslyckas, lära dig av dina misslyckanden och sedan ta nya risker – det är enda sättet du når dina mål på.
Var det något som överraskade dig när du anlänt till ISS och rymden?
– Vi har timmar och åter timmar av träning bakom oss för väldigt avancerade uppgifter – till exempel rymdpromenader eller att manövrera en robotarm. Du måste ha tillit till utrustningen, öva på att vara koncentrerad och att verkligen vara bekväm och bekant med all utrustning på marken. Däremot går det inte att öva inför eller förbereda sig på hur det är att befinna sig i mikrogravitation. Det är en fantastisk upplevelse, du känner dina organ och armar lyfta. På jorden är vi i en tredimensionell miljö men vi använder inte hela utrymmet. Vi använder golv, bord och vi ställer ner saker – men inte takytan eller väggarna. I rymden använder vi hela det tredimensionella utrymmet. Jag hade inte tänkt på det tidigare, men på jorden navigerar vi och har vår rumsliga medvetenhet i relation till gravitationen. Om den försvinner vet hjärnan inte vad som gäller. Om jag till exempel arbetade med något i taket och fokuserade på någonting framför mig, så kunde jag nästan känna min hjärna göra en kullerbytta. Om jag förflyttade mig fanns nästan ingen referenspunkt, jag behövde verkligen tänka efter. Efter ett par veckor försvann den känslan och jag kände mig som Spider-Man varje gång jag hoppade till taket.
Du är en del av NASA:s rymdprogram Artemis. Varför till månen igen?
– Jag anser att det finns tre skäl till att vi ska återvända till månen. Det första är ren utforskning, jag tror det är ett medfött behov som alla har. För mig är det i sig tillräckligt att tillfredsställa den mänskliga essensen och behovet av att utforska. Självklart finns det andra faktorer som vi också måste ta hänsyn till, speciellt när vi utgår från vad som är bäst för hela planeten. Det andra skälet är forskning. Tack vare tekniska framsteg lär vi oss fortfarande nya saker av de geologiska prover som vi tog med oss från Apolloprogrammet. Tredje skälet är alla oväntade resultat. Återigen – om vi tittar på Apolloprogrammet fick det enorma resurser, vilket i sin tur stimulerade tillväxten inom alla STEM-områden och det lockade många personer utanför rymdsektorn. Spin-off-teknologier och framsteg som gjorts under tiden har gett utdelning i flera decennier.