Hoppa till innehållet

Första kvinnan som statsminister – ett historiskt perspektiv

Publicerad: 1 december 2021

Den 29 november 2021, hundra år efter att kvinnor erhöll politisk rösträtt och för första gången fick rösta, fick Sverige sin första kvinnliga statsminister. Varför har det tagit sådan tid och varför är Sverige sist ut i Norden med en kvinnlig statsminister? Josefin Rönnbäck, universitetslektor i historia, försöker reda ut frågor om kvinnors politiska representation i Sverige.

Även om det inte finns några formella krav på att en statsminister ska vara partiledare eller ens tillhöra ett parti, så har de flesta av Sveriges statsministrar varit partiledare. I allmänhet har statsministern också varit partiledare för landets största parti, Socialdemokraterna, eller för det största partiet i den borgerliga oppositionen.

Det skulle dröja fram till 1985 (vald 1986) innan Sverige erhöll sin första kvinnliga partiledare, Centerpartiets Karin Söder. Under senare tid har striden om statsministerposten i praktiken stått mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Socialdemokraterna fick sin första partiledare med Mona Sahlin 2007 och Moderaterna med Anna Kinberg Batra 2014.

– Det tog alltså nästan tre decennier mellan Karin Söder och Mona Sahlin. En talar ofta om den första kvinnan, men det säger bevisligen egentligen ingenting om hastigheten i den fortsatta processen, säger Josefin Rönnbäck.

Första kvinnan i regeringen

Den första kvinna som utnämndes till statsråd var socialdemokraten Karin Kock, konsultativt statsråd i Tage Erlanders regering 1947-1948 och folkhushållningsminister 1948-1949. Tage Erlander tycks dock bara ha klarat av en kvinna i regeringen åt gången; även om andra kvinnor skulle följa i Karin Kocks spår var det inga kvinnor som satt samtidigt i Erlanders ministär.

– Samhället har kunnat tolerera en kvinna i en ledande position, men inte flera i grupp.

Från och med 1919, då alla formella hinder för att välja kvinnor till statsråd avskaffades, skulle det dröja ända fram till 1994 innan regeringen bestod av hälften kvinnor

Det är partierna som utser partiledare och det har historiskt sett funnits ett motstånd till att nominera kvinnor och till valbara platser. Betänk att ur ett historiskt perspektiv var partierna skapelser av män för män. Därför har kvinnors kamp inom partier, utanför partier och kvinnoförbund haft stor betydelse för att verka för mer inflytande och plats åt kvinnor i politiken.

Det glesnar i toppen

Josefin Rönnbäck konstaterar att ju högre upp mot toppen hon tittar desto färre kvinnor finner hon, detta trots att Sverige har ett valsystem som gynnar pluralism, inte bara med avseende på kön. I till exempel Storbritannien har man majoritetsval i enmansvalkretsar vilket innebär att den person som får flest röster i sin valkrets vinner hela valkretsens mandat. Det systemet tenderar att gynna män eftersom kvinnor väljs bort. I proportionella val, som i Sverige där en valkrets väljer flera representanter, har kvinnor större chans att bli valda.

Underrepresentationen går igen även på lokal nivå. I en tredjedel av Sveriges kommunfullmäktige är män överrepresenterade och andelen kvinnor minskar ju högre upp en går. I kommunstyrelser och som kommunalråd är kvinnor kraftigt underrepresenterade.

Generellt behandlas kvinnliga politiker hårdare i media än män och kritiseras för egenskaper knutna till deras kön snarare än deras politiska handlande, enligt Josefin Rönnbäck.

– Kvinnor får omdömen om sitt utseende.

Både Finland och Island har haft kvinnliga presidenter under lång tid och Danmark har en drottning. Josefin Rönnbäck tror att det kan ha påverkat acceptansen för kvinnliga ledare i de nordiska grannländerna.

Det skulle dröja hundra år efter det att kvinnor fick politisk rösträtt och valbarhet på samma villkor som män och fick rösta i ett riksdagsval, tills att en kvinna fick frågan av riksdagens talman om att bli statsminister och Sverige erhöll sin första kvinnliga statsminister.  Josefin Rönnbäck konstaterar att dagen är historisk även av andra skäl.

– För första gången någonsin styrs samtliga nordiska länder av kvinnor.