Psykiatri_tvangsvard
Bilden på omslaget föreställer en person som mot sin vilja iförts handskar och hjälm för att hindras från att skada sig själv. Fotot är från Åkerman, S. & Eriksson, T. (2011). Slutstation rättspsyk: om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott. Stockholm: Natur & kultur. Publiceras med tillstånd från författarna. Visa originalbild , Öppnas i nytt fönster/flik

Psykiatrin behöver alternativ till tvångsåtgärder

Publicerad: 9 november 2015

Ny forskning vid Luleå tekniska universitet har identifierat olika alternativ till tvångsåtgärder. Tvångsåtgärder är särskilt vanligt i vården av unga kvinnor med självskadebeteende. Studier visar att de mår sämre efter vårdvistelsen och anser att vården är kontraproduktiv.

– Jag vill med min forskning bidra till att patienterna ska få en så bra vård som möjligt och att personalen ska få verktyg så att de har möjlighet att både se och använda alternativ till tvångsåtgärder, säger Git-Marie Ejneborn-Looi, forskare inom omvårdnad vid Luleå tekniska universitet.

Tvångsåtgärder används frekvent, trots att ny forskning visar på att både patienter, personal och studenter är överens om att det ofta finns andra alternativ. Alternativen är egentligen ganska lätta att genomföra, men det är inte så enkelt att förändra gamla invanda mönster. Okunskap, rädsla att förlora makten, uppfostringstänk och rigida regler och rutiner bidrar till att ökad användning av tvångsåtgärder. Git-Marie Ejneborn-Loois studier visar att en tillitsfull ömsesidig relation och förmåga att se och förstå patientens behov är det skarpaste verktyget för att minska tvång inom psykiatrin. 

Vården motarbetar sitt syfte

I forskningen har hon tagit del av 19 personers berättelser om deras erfarenhet av att ha vårdats för självskadebeteende på en psykiatrisk enhet. I alla delstudierna framkommer en hög samstämmighet mellan patienters, studenter och personals beskrivningar av vården som kontraproduktiv och därmed motarbetade sitt eget syfte. Arbetsmetoderna gjorde att patienterna kände sig negligerade, misstolkade och maktlösa, och vid utskrivningstillfället hade de sämre förutsättningar, sämre hopp och sämre självkänsla än tidigare. Patienterna beskriver en önskan om att känna tillit till personalen och samarbeta kring en vård som bedrivs på vetenskapliga grunder.

– Det finns fruktansvärda beskrivningar av den vård de fick, vilket visar på stora brister inom psykiatrin. Patienterna kände inför första vårdtillfället en förhoppning om att äntligen få hjälp, men tappade tilliten alltmer efter varje vårdtillfälle.

God relation ersätter tvångsåtgärder  

Git-Marie Ejneborn-Looi har även tagit del av 14 sjuksköterskestudenters loggböcker för att se vilka förhållningssätt och åtgärder de vidtog utifrån en studieuppgift som innebar att de skulle skapa en relation med en utvald patient, identifiera behov och utföra åtgärder som inte inbegriper tvång.

Det visade sig att studenterna lyckades förvånansvärt väl med att skapa tillitsfulla relationer och ömsesidigt samarbetet med patienterna trots deras begränsade erfarenhet.

– De fick till exempel patienten att komma och be om sin injektion, istället för att som tidigare bli lagd i bälte och tvångsinjiceras.

Hamnar i moment 22

Enligt hälso- och sjukvårdslagen är vårdens uppgift att förstå och tillgodose patienternas behov, men Git-Marie Ejneborn-Looi anser att patienter med ett självskadebeteende hamnar i ett moment 22. Patienterna uttrycker ett behov av stöd och att kunna känna tillit till personalen, men personalen distanserar sig och anser att denna patientgrupp inte ska få den uppmärksamhet de efterfrågar.

– Till slut skadar  de sig för att för det är klara av att hantera den utsatta situationen på avdelningen, men om det upptäcks blir de antingen utskrivna när de mår som sämst, eller lagda i bälte för att de brutit mot regeln att inte skada sig på avdelningen. De får ingen hjälp hur de än gör.

Skapa modell för omvårdnadsutveckling

I sin forskning har Git-Marie Ejneborn-Looi kommit fram till att om personalen lyckas skapa en ömsesidig tillitsfull relation till patienten, förstå patientens uttryckta och outtalade tecken, samt arbeta förebyggande i samarbete med patienten, så finns sällan behov av tvångsåtgärder.

– Reflektion är det verktyg som personalen behöver för att utvecklas som individ. För detta krävs att vårdarna får stöd i att utveckla sin reflektionsförmåga, har kunskap och får ta eget ansvar för varje situation och därigenom bygga upp en tillit till sitt eget kunnande.

Git-Marie Ejneborn-Looi har själv jobbat inom psykiatrivården som skötare och sjuksköterska. Framöver vill hon testa och utvärdera arbetssättet på ett antal olika psykiatrienheter. Då skulle det vara möjligt att sammanställa resultaten och formulera en modell för kontinuerlig omvårdnadsutveckling inom psykiatrisk vård.

Patienter får sin röst hörd

Patientstudien har även kvalificerat sig till en nyutgiven rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, som beskriver erfarenheter och upplevelser av bemötande i vården bland personer med självskadebeteende.

– Det känns jätteroligt att studien kan bidra till en välbehövlig utveckling av vården, men också att personerna som delgivit sina berättelser får sin röst hörd i ett större sammanhang. Det värmer i hjärtat.

Kontakt

Git-Marie Ejneborn-Looi

Git-Marie Ejneborn-Looi, Universitetslektor

Telefon: 0920-493881
Organisation: Omvårdnad, Omvårdnad, Institutionen för hälsovetenskap

I media: