Karolina Parding
Karolina Parding, professor i arbetsvetenskap. Foto: Åsa Stubbfält Visa originalbild , Öppnas i nytt fönster/flik

”Vi behöver vara snälla mot oss själva”

Publicerad: 29 april 2020

Hur påverkas vi av att behöva jobba hemma en längre tid när vi inte är vana? Hur gör vi för att hålla ut? Varför klarar vissa av oss det bättre än andra? Karolina Parding, professor i arbetsvetenskap vid Luleå tekniska universitet, resonerar kring hur coronapandemin har påverkat vår arbetssituation.

– Hela våra liv har behövt ställas om på nolltid, både arbetslivet och privatlivet. Sen har vi alla en mer eller mindre gnagande oro över covid-19. Just därför behöver vi bry oss om oss själva och varandra lite extra just nu, säger Karolina Parding.

Vad tror du att många upplever nu, efter att ha jobbar hemma i några veckor?

– Jag tror att många upplever en osäkerhet som beror på att de rutiner, strukturer och sociala relationer som arbetet i vanliga fall för med sig, och som ger väldigt mycket trygghet och glädje i vardagen, plötsligt har ryckts bort. En del av oss känner också en oro över covid-19-läget i sig, vilket också blir en negativ faktor i vardagen. Andra av oss tycker att det är jättesvårt att jobba hemifrån. Man kanske inte har ett höj-och sänkbart skrivbord, man kanske sitter i en soffa eller vid sitt köksbord, man går inte och fikar. Det ser säkert väldigt olika ut för olika människor. En del har väldigt fasta rutiner och fikatider på arbetsplatsen och för dem är nog avsaknaden av det sociala ännu mer påtaglig. Det kan vara svårt att motivera sig när man inte får träffa sina kollegor.

Vad tror du det är som gör att vi upplever det på olika sätt?

– Det beror på hur vi har haft vår vardag strukturerad innan. För de som har jobbat mycket hemma innan kanske det inte är jättestor skillnad. Om man har ett litet kontor hemma är det lättare. Men för de som vanligtvis är på jobbet och har de dagliga rutinerna att luncha och fika tillsammans blir det en större omställning.

– Vårt arbete är inte organiserat för att utföras från tusen olika hem, det är organiserat för att utföras från en och samma arbetsplats. Plötsligt ska arbetet utföras på ett helt nytt sätt, utan någon tid för omställning. Det gäller oss alla och jag tror att det är viktigt att vi är snälla mot oss själva och varandra nu. Det här är en extrem situation, det vet vi allihop, och vi kan inte förvänta oss att vi kan prestera som vanligt i det här läget. Det här scenariot hade vi inte kunnat förutse, vi har inte med det i våra riskanalyser. Att det kom så plötsligt gör att vi behöver vara öppna för att det inte blir som vi hade hoppats på utan vi får vara glada att vi tar oss igenom det.

Hur är man snäll mot sig själv i det här läget?

– Det handlar om att prata med sig själv. Jag hinner det jag hinner, det blir det som blir. Det är outforskad mark för oss alla. Det handlar om att ha medkänsla med sig själv men också med varandra. Ta ner ambitionsnivån. ”Good enough” är nog ett bra motto just nu.

– Vi får försöka peppa varandra. Socialt stöd och pepp är något man behöver från kollegor och ledningsnivå, särskilt i en sån här situation. Vi får heller inte hamna i att vi jämför oss med varandra. Nu har vi fått helt andra förutsättningar, vi gör så gott vi kan och vi gör good enough. Nu ska vi verka i något som är väldigt oförutsägbart och förutsättningarna ändras hela tiden. Att pressa sig ytterligare utöver den emotionella press man redan känner gynnar varken individ eller organisation i längden.

Hur viktigt är det för oss människor att tillhöra en social kontext?

– Jag tror att många av oss upptäcker nu hur viktigt det är. Man inser att det är det sociala utbytet som man får motivation av och också det känslomässiga stödet som man behöver. På arbetsplatsen sker mycket genom snack i korridoren och nu har vi inte alls samma möjligheter till det. För de flesta känns det inte lika naturligt att ringa en kollega som att prata med kollegan när man ses i korridoren eller på fikat. Vi är sociala varelser, vi behöver varandra för att må bra.

Hur ska vi göra för att stå ut med det här i längden?

– Ovisshet är en jättesvår sak för människor att hantera generellt sett. Det som tidigare har gått på rutin måste man plötsligt hitta nya lösningar för. Det tar både tid och energi. Men ju mer man kan efterlikna de vanliga rutinerna, desto bättre. Jag brukar själv försöka gå och lämna mitt barn på skolan på morgonen och sen ta en kort promenad, låtsas gå till jobbet. Sen jobbar jag fram till lunch. På lunchen tar jag en lunchpromenad. Sen tar jag en promenad när dagen är slut också.

Vad tror du att det här kan leda till?

– Det beror på hur länge vi är i den här situationen. Jag tror att det kan leda till sämre produktivitet och det tror jag att vi måste acceptera. Det blir inte så som vi hade förväntat oss och det måste få vara okej. I förlängningen kommer vi nog uppskatta arbetsplatsen och kollegorna ännu mer när vi får komma tillbaka och träffas, och då tänker jag att vi måste vara öppna för att tillåta det. Då kanske en stor del av arbetsdagen måste få handla om sociala relationer, det kanske är det vi behöver. Det blir viktigt att ha en uppmuntrande inställning till det. Vi behöver vara följsamma med vad vi kan åstadkomma och vad vi behöver för att må bra.

– Jag tänker att det också handlar om att organisationen behöver tänka på att vi behöver få tid för återhämtning. Man kanske också måste ges utrymme för att få komma tillbaka i lugn och ro och man kanske behöver organisera fler sociala aktiviteter när vi får träffas igen.

Kontakt

Karolina Parding

Parding, Karolina - Professor

Organisation: Arbetsvetenskap, Människa och teknik, Institutionen för ekonomi, teknik och samhälle
Telefon: 0920-493029
Rum: A139 - Luleå»