Fältstudie i Uganda gav nya perspektiv på global hälsa

Med stöd från Minor Field Studies reste Sara-Marie Tietäväinen till Uganda för att fördjupa sig i hur lokala hälsoarbetare stärker människors möjligheter att påverka sin egen hälsa. Erfarenheten gav inte bara värdefulla insikter till examensarbetet utan också nya perspektiv, starka möten och en personlig utveckling som sträcker sig långt bortom studierna.

Vad fick dig att söka Minor Field Studies och varför valde du just det land och ämne som du gjorde?

Jag sökte MFS eftersom jag länge varit intresserad av global hälsa och hur hälsa formas av sociala, kulturella och strukturella faktorer. För mig kändes det viktigt att få möta människor och verksamheter i den kontext där arbetet faktiskt sker, och inte bara läsa om det på distans.

Valet av land grundade sig i mitt intresse för låg- och medelinkomstländer och ämnet växte fram ur min vilja att förstå hur hälsofrämjande arbete kan bli mer lokalt förankrat och kulturellt anpassat. Det jag särskilt undersöker är community health workers och lokal delaktighet - ibland kanske hållbar förändring behöver utgå från människors egna erfarenheter och behov?

Hur såg dina fältstudier ut i praktiken, hur såg en vardag ut?

Mina dagar varierar men består till stor del av intervjuer, möten med lokala aktörer och observationer av verksamheter. Ofta börjar dagen tidigt, med planering tillsammans med min lokala kontaktperson. Därefter genomför jag intervjuer eller besökte organisationer och kliniker.

En viktig del av vardagen är också det informella – samtal över te, spontana diskussioner och att bara vara närvarande. Det är i dessa stunder jag ofta får de djupaste insikterna. Kvällarna ägnar jag åt att skriva fältanteckningar och reflektera över dagens intryck.

Vad var mest utmanande under din tid utomlands och hur hanterade du det?

Det mest utmanande var nog att navigera i en ny kulturell kontext och samtidigt försöka göra ett så etiskt och respektfullt forskningsarbete som möjligt. Språkbarriärer och oväntade förändringar i planeringen kräver alltid flexibilitet.

Jag hanterade detta genom att vara öppen, ödmjuk och beredd att justera mina förväntningar. Att luta sig mot lokala samarbetspartners och verkligen lyssna är viktigt, om inte avgörande. Man lär sig att släppa kontrollen och lita på processen.

Vad var det bästa eller mest minnesvärda?

Det mest minnesvärda är mötena med människorna. Generositeten, viljan att dela sina erfarenheter och det förtroende jag fick ta del av betyder oerhört mycket.

Jag minns särskilt en eftermiddag när jag följde med en lokal hälsoarbetare ut till en mindre by för att träffa en grupp kvinnor. Vi satt tillsammans i skuggan utanför en enkel byggnad, och samtalet handlade först om vardagliga saker – barnen, skörden, värmen. Efter en stund började kvinnorna dela sina erfarenheter av hur de tidigare känt sig osäkra inför att söka vård, och hur stödet från den lokala hälsoarbetaren hade gjort att de vågade ställa frågor och ta mer plats i beslut som rörde deras egen hälsa.

Det som berörde mig mest var hur tydligt det blev att hälsofrämjande arbete inte bara handlar om information, utan om relationer, förtroende och värdighet. Där och då förstod jag på djupet varför jag valt att studera hälsa – för att verklig förändring börjar i mötet mellan människor.

Vad skulle du säga till en student som funderar på att söka ett MFS-stipendium men tvekar?

Jag skulle säga: SÖK! Det är en unik möjlighet att växa – både akademiskt och personligt. Det är utmanande, ja, men också otroligt utvecklande. Du lär dig att arbeta självständigt, att hantera osäkerhet och att möta världen med större ödmjukhet.

Det är svårt att förstå innan man åker hur mycket erfarenheten kommer att påverka en – men redan nu, känner man att den stannar kvar länge efter att fältstudierna är avslutade.