
”Det är bara bra att göra fel för då lär man sig något nytt”
Redan som barn hade Alice Stenberg en inre drivkraft att uttrycka sig konstnärligt. Länge konkurrerade musiken med skådespeleriet som uttrycksmedel. Men till slut föll hennes val ändå på skådespeleriet.
– Jag är tacksam över att jag kom in just på Teaterhögskolan i Luleå, säger Alice Stenberg.
Alice Stenberg växte upp på Åland i en miljö som inbjöd till att utforska olika kulturformer.
– Mina föräldrar är väldigt spexiga. Pappa skådespelar, regisserar, skriver manus, spelar banjo och gitarr. Mamma spelar piano och gitarr. Själv spelar jag gitarr och ukulele och började jag sjunga innan jag började prata.
Det var först på gymnasiet som hon, efter att ha gått ett år på musiklinjen på Södra Latin i Stockholm, insåg att det var skådespeleriet som hon ville fokusera på
– Jag kände att jag verkligen älskar musik, men mer som en hobby. De andra i min klass hade mycket högre ambitioner med musiken än jag.
Att berätta en historia
I skådespeleriet hittade hon en uttrycksform med möjligheter som musiken inte kunde ge henne. På scenen får hon berätta en historia, hon får gestalta en annan människa och känna den människans känslor, men med sin egen kropp och livshistoria som verktyg.
– Det är intressant att utforska en människas känsloregister. Man lär sig mycket om sig själv. Man kommer i kontakt med olika punkter i sin kropp som man inte vågat röra vid eller ens visste fanns. Man blir medveten om sitt jag, både sin kropp och själ.
Som skådespelare är det viktigt att kunna läsa situationen och reagera på den. Alice Stenberg beskriver det som att ha känselspröt med en sensorisk vinkel på 360 grader.
– Man måste vara närvarande i det som är här och nu. Du kan inte säga nej till överenskommelsen mellan scen och publik. På ett eller annat sätt måste du svara på det dina medspelare gör och hur publiken reagerar på det som händer på scenen.
Att byta från musik till teater under gymnasiet kändes dock som ett för stort hopp, i stället läste hon samhällsvetenskapligt program. Det var först efter gymnasiet, då hon kom in på Skara skolscen, som hon satsade helhjärtat på skådespeleriet.
– På Skara skolscen lärde jag mig att hantera mitt verktyg, det vill säga min kropp. Det gör att jag kan känna mig trygg och utveckla min verktygslåda här på Teaterhögskolan.
En skådespelares verktyg
En skådespelares verktyg kan handla om väldigt konkreta saker, som till exempel hur man använder rösten så att den når publiken utan att den slits ut. När det tekniska sitter blir det lättare att vara fri i sitt konstnärliga uttryck och våga göra sådant som man inte är helt bekväm med, tycker Alice Stenberg. För egen del känner hon sig obekväm med att ställa sig på scen oförberedd.
– Jag har lätt för att tänka att jag inte vill visa upp något som är ofärdigt Jag måste intala mig själv att man faktiskt inte kan behärska något som man aldrig förut har prövat på.
Hon tycker att lärarna och de andra studenterna på Teaterhögskolan lyckas skapa just en sådan trygg atmosfär som hon behöver för att våga pröva sina vingar.
– Jag känner mig väldigt bekväm redan nu i min grupp. Allt är tillåtet. Tillsammans hittar vi lusten och leken. Det är bara bra att göra fel för då lär man sig något nytt.
Trots att hon har varit Lulebo i mindre än ett halvår känner hon sig redan hemma i staden.
– Den påminner mycket om min hemstad Mariehamn. Det är inte så stort, men gemytligt. Människor är hjälpsamma, snälla och lugna. Stämningen avspeglar sig i Teaterhögskolan. Det är en fin och go stämning. Det finns inget konkurrenstänk. Jag är tacksam över att jag kom in just på Teaterhögskolan i Luleå.
Uppdaterad: