Monologer
Lethe
Ur ”Minnestund” av Alejandro Leiva Wenger.
Vi är utomhus och leker, Sackarias och jag –eller vi bråkar om ett hopprep som vi drar från varsitt håll. Jag är fyra, han är sex. Det är ett underbart vackert hopprep, hela jag längtar efter att få ha det för mig själv en stund, bara en liten stund … Men Sackarias är starkare och nu kommer mamma ut och säger att maten är klar. Men vi blir kvar ute på gården och hur mycket jag än drar börjar repet glida ur händerna på mig. Sackarias rycker till och jag bara flyger fram, faller på gräset och tvingas släppa taget. Nu verkligen brinner jag av ilska! Jag skriker och gråter men när jag tittar upp är repet på väg tillbaka till mig? Ja det liksom svävar fram mot mig och jag sträcker fram handen för att fånga det och det är då jag ser den, hunden, en svart hund, såhär stor, en rottweiler. Den kommer med repet och så hoppar den på mig och låser sin käft om min hand och jag kan inte –kan inte se min egen hand! Och sen, jag vet inte, v –vi lyckas –Sackarias och jag lyckas springa iväg och smita ner i källaren, till ett litet rum, alldeles mörkt, inte ett fönster, inte en glipa ljus nånstans. Det går en lång stund. Jag kan inte se Sackarias men jag hör att han andas. Jag kommer att dö nu, tänker jag, det kanske är det här som är döden? Det här är mitt allra första minne. jag visste inte ens att det var möjligt, att det fanns ett sånt mörker …? Men det är också mitt finaste minne. För min bror och jag sitter tätt tätt hela tiden –han tröstar, håller om mig och sjunger för mig … Efteråt är allting annorlunda, livet fåren skugga, varje lek och varje leende … ingenting har varit sig likt sen dess. För jag såg nånting därnere som det inte är meningen att man ska se … En fasansfull tomhet, jag rörde vid den … Och Sackarias höll min hand och sa: jag är här, jag kommer aldrig lämna dig, han sa det till mig! Han var den ende som … Och nu –nu har han lämnat mig i alla fall…
Berta
Ur ”Sanna kvinnor” av Anne Charlotte Leffler.
Nej, mamma, du misstar dig -Det var bara om dig och mig, jag ville tala. Ser du, allt sedan jag begynte tänka, är det en sak, som ständigt har grämt. Det är, att du varit så svag för pappa, så att du uppoffrat oss, Lissi och mig, för att tillfredsställa hans dåliga böjelser. Jag mins till exempel när Lissi måste avbryta sina pianolektioner, därför att de voro för dyra -och samtidigt slösade pappa bort stora summor -och du hade inte ett ord av förebråelse mot honom -men du bannade Lissi, för att hon inte ville foga sig. Och när jag så gärna ville resa utrikes ett år för mina studier -som jag trodde var så viktigt för min framtid -ja, då lät du pappa förstöra de pengar som voro avlagda för ändamålet —förlåt mig, älskade lilla mamma, att jag börjar röra i detta -det är inte för att förebrå dig något, tro inte det, det gjorde mig ont då, men sedan har jag insett att du inte rådde för det. Fast förmögenheten var din, var det ju pappa ensam som hade dispositionsrätt öfver den och du var omyndig och kunde ingenting göra. Jag förstår nu, att det var storartat av dig att kunna böja dig, som du gjorde -men jag vill bara säga, att dessa bittra erfarenheter kvarlämnat en liten tagg i mitt hjärta -en naggande tanke, att pappa med alla sina fel var mer för dig än dina barn och att du skulle vara i stånd att offra oss för honom. Och det kunde jag inte tåla, när jag visste, hur jag kunde offra allt, allt, hela min personliga lycka -för din skull. -Men så har jag alltid hållit mitt mod uppe med den tanken, att om det verkligen gällde något där du kunde handla, så skulle du också ha kraft att stå emot pappa för vår skull -eller snarare, för det rättas skull. Förstår du nu, varför jag är så glad idag?
Babyn
Ur ”Tant blomma” av K. Lugn.
(ensam i hagen) Hemma hos mig har jag ett badkar. Det är inte så stort som havet förstås. Men jag får plats i det. Jag har en gummianka också. Tullfri sprit. Hörru du nallen. Vill du att jag ska berätta en saga för dig, nallen? Det var en gång en liten pojke. Han var sin pappas allra yngsta och allrakäraste dotter. Och vinden lekte i hennes lockar. Mamma säger att Tant Blomma är dum i huvudet. Obildad. Det är konstigt att min mamma lämnar mig till en dum och obildad människa. Jag tror faktiskt att jag ska ta och ringa till mamma. Hallå! Mamma! Hej på dig, lilla gumman! Det är Tant Blommas dagbarn som anropar dig! Jag har börjat undra hur du har det egentligen mamma? Har inte pappa skickat några pengar? Jo du, det var en saksom jag tänkte ta upp med dig. Fördiskussion. Det gäller barndomen. Du brukar ju ofta säga att Tant Blomma är dum och obildad och misslyckad och så vidare. Och nu när jag står här och funderar lite grann för mig själv i min egen lilla värld av förbannade pelargonier, så kom jag att tänka på att. Hur vågar du? Hur vågar du lämna mig här? Jag är ju det käraste du har! Om jag vore det käraste jag har, så skulle jag-inte lämna mig till en sådan person. Det skulle jag faktiskt inte. I synnerhet inte nu, när jag är så liten. Du blev väl inte arg påmig? Det var ju bara på låtsas! Det var ju bara en leksakstelefon. Nu ska jag berätta en saga. Det var en gång några barn som hittade ett gyllene ägg som solen hade värpt som i själva verket var en jävla apelsin fast det fattade dom idioterna inte och då kom det en konstig fastighetsskötare och en helt vansinnigt snäll dagmamma som hette Tant Blomma, vilket är ett ovanligt fånigt namn på en vuxen, ensamstående, yrkesarbetande, kvinnorörelse.
Antonia
Ur ”Vi betalar inte, vi betalar inte” av Dario Fo
Jo, jag gick till snabbköpet, och där var det en massa kvinnor och en och annan karl också som förde ett himla oväsen för att priserna gått upp så det inte är klokt, spagettin och sockret, det är inte sant, för att inte tala om köttet och konserverna. Och butikschefen som försökte lugna oss: ”Det är ledningen som sätter priserna, det är dom som har bestämt höjningen”. Har bestämt Med vems tillstånd då? ”Med ingens tillstånd, det är lagligt. Det är ju fri handel, fri konkurrens!” Fri konkurrens mot vem? Mot oss? Och vi ska alltid ta emot och hålla käften, va? Ni är ena riktiga tjuvar, skrek jag åt honom. Och sen gömde jag mig. Sen var det en som sa: ”Nej,nu räcker det.' Den här gången är det vi som sätter priserna. Vi betalar det som vi fick betala förra året. Och om ni sticker upp, så går vi utan att betala nåt alls.' Ärdet klart? "'Ah, du skulle ha sett, chefenblev vit som ett lakan: "Men ni är ju galna.' Jag kallar på polis." Han sätter iväg som en blixt för att ringa, men han kunde inte komma fram, alla kvinnorna runtomkring han trycker på och en kvinna låtsas ha fått en smäll. Hon ramlar omkull och spelar avsvimmad."Ynkrygg!" börjar en stor kraftig kvinna gästa. Han ger sig på en stackars kvinna. Tänk om hon är med barn och förlorar barnet nu. Då skickar vi dig i fängelse.' Mördare.' Och sen alla tillsammans: "Barnamördare!"Det slutade med att den där chefsfånen -helskraj -gav upp, och vi betalade det som vi hade bestämt. Och ut gick alla full-lastade med grejer, och då tänkte jag till och tog en omgång grejer till "Vi betalar inte! Vi betalar inte!"skrek jag. Och alla dom andra också: "Vi betalar inte! Vi betalar inte!" Ja, det var som stormningen av Bastiljen.
Kristina
Ur ”Drottning K” av Laura Ruohonen.
När jag var fem sköt de ett två tre fyra femstycken skott på min far och det femte dog han av. Men efter det femte skottet tog min mor mig till ett litet rum, hängde tjockt svart tyg för fönstren och låste dörren från insidan. Och gav sig till att gråta. När min mor hade gråtit i två år var hennes ögon alldeles igenmurade och hon såg inte att jag tittade ner på gården genom en glipa i gardinen. En flicka stod och kastade boll. Ja, de var fler, men bara en kastade som man ska. Som en man. Som jag.
Jag undrar vad det är?
Kvinnor måste på något vis ha nytta av att de kastar dåligt och fel. Annars skulle de inte göra det allihop. Årtusende efter årtusende lär mödrar sina döttrar, och döttrarna sedan sina döttrar hur man kastar så att man missar målet. Varför i helvete? När de lika gärna kan ta efter sin far och sikta skarpt och långt och mitt i prick. Men å nej, kvinnorna härmar mamma och kastar så att bollen far sina svettiga sex meter och galet dåligt och vid sidan om. Just så! Sedan skrattar det och försöker se gulliga ut.Så! Och de klarar inte av att man tittar på. Man behöver bara titta och strax börjar flätbanden gå upp och benen slår knut på sig just så och soppan åker ner i famnen och bullen i vrångstrupen och koppen slinker ur greppet och blusen fastnar i en buske och nu bryts klacken av och skärpet i kjolen brister och naglarna och andningen och tankenoch den moraliska ryggraden knix knax, man behöver bara titta och de tappar bollen på varandras tåroch slutar mitt i och går sin väg och ger upp och förlorar spelet innan det ens har börjat.
Spelar ni eller fläktar ni er bara under armarna?
Elis
Ur ”Påsk” av August Strindberg.
Fordringsägaren, han som kan ta våra möbler när som hälst, han Lindkvist ...nu kommerhan gatanframåt... ochhar redan kastat sina onda ögon på rovet ...
Han tycks ljusna upp,som om han såg bytet i fällan…
Kom du!… han har sett på den öppna dörren, att vi äro hemma…
Men nu mötte han någon och stannar att prata… Han talar om oss, för han tittar hit…
Nu skakar han käppen, som om han bedyrade, att här skall icke nåd gå för rätt!…Jag ser på hans mun vad han säger…
Vad skall jag svara honom…»Min herre, ni har rätt! Tag allt, det tillhör er!»
Nu skrattar han! Men gott, icke elakt! Kanske han icke är så elak, fastän han vill ha sina pängar ! ... Om hanbara ville kommanu,och slutadetvälsignade pratet…nu är käppen i rörelse igen ...de ha alltid käppar, de som ha utestående fordringar ... och lädergaloscher som säger »vitsch, vitsch» alldeles som spön i luften ...
Lägger Kristinas hand på sin hjärtsida.
… känner du, hur mitt hjärta slår…Nå Gud,nu tog han avsked!...och galoscherna sen! »Vitsch, vitsch» som påskriset ...men han har berlocker!Då är han inte utfattig! Alltid ha de berlocker av karneol... hör på galoscherna...»vargar, vargar, argar, argare,argast, vitsch, vitsch!» Pass på! Han ser mig! Han ser mig! Bugar sig utåt gatan.
…Han hälsar först! Han ler! Hanviftar med handen ... och ...
Han gick förbi!
Han gick förbi! Men han kommer igen! ...Låt oss gå ut i solen.
Jimmy
Ur ”Se dig om i vrede”, John Osborne.
Läste ni om henne som gick på massmöte i Earls Court när en viss amerikansk evangelist var där? Hon gick fram för att förklara att hon var beredd att motta Guds kärlek ... eller vad det nu är de är beredda till. När de frälsta rusade fram blev hon nertrampad och fick fyra revben brutna och en hård spark i huvudet. Hon skrek allt vad hon orkade, men på samma gång klämde alla femtiotusen i med Framåt du Kristi här, så det var ingen som märkte ens att hon fanns.Ibland undrar jag om det inte är något fel på mig. Hur blir det med det där teet?
Gud vad jag avskyr söndagar. Alltid lika deprimerande. Vi utvecklas inte precis. Gör vi? Alltid samma ritual. Tidningsläsning, tedrickning, strykning. Om ett par timmar har en vecka gått igen. Vår ungdom rinner bort. Vet ni det?
Läste ni Priestley i fredags? Varför frågar jag det? Jag vet mycket väl att ni inte har gjort det. Ingen orkar ändå bli oroad. Ingen orkar resa sig ur sin sköna slöhet. —Ni kommer snart att ha fått mig dit ni vill, ni båda. Jag vet att jag kommer att bli galen. Gode gud vad jag längtar efter litet vanlig mänsklig entusiasm. Bara litet entusiasm, ingenting annat. Tänk att få höra en varm och skälvande röst som ropade: Halleluja! (Han slår sig teatraliskt för bröstet.) Halleluja! Jag lever! Jag har en idé. Vi leker att vi är mänskliga varelser. Vi leker att vi verkligen lever. Bara en liten stund. Vad säger ni? Kan vi inte låtsas att vi är mänskliga?
Uppdaterad:
Sidansvarig: Studentrekryteringen