Monologer

Ur Ett lysande elände av Staffan Göthe

I Ritas kvart, Obeskrivlig röra och misär. Bruce sitter apatisk i ett hörn.
RITA: In. Rita heter jag förresten, det blev visst aldrig av att jag presenterade mig? Ska du
inte ta av dig kläderna!? Du är ju genomdränkt! Vad vill du höra för musik? Vad säger
mussjö om nånting afrikanskt?!« Ska vi dansa, du och jag? Känner att han är blöt och
huttrar. Du måste bli torr! Du kan inte dansa dig torr! Jag hade en hårtork men den fick
kastas - det var rena självmordsförsöket när man skulle till att föna sig - tre - fyra
proppar fick jag byta och ändå fräste det i alla ändar-. Den här är bättre! Sätt i gång,
Putte! Jag tycker inte om det apatiska som börjar finnas i tidsandan. Gör nåt! Du får ta
det som jag har det. Inga konstigheter. Det är bara en sak som vi är noga med: Gå aldrig i
garderoben med haspen i lillrummet därnere! För jag har stuvat in en del enfaldiga
souvenirer och jox från en tid då jag var så att säga - inte riktigt som jag skulle.
Inte alls några mysterier, bara »festischer« -heter det så? ja, festischer- i alla fall från en
stad - man får aldrig säga namnet, jag tar det aldrig i min mun men. Gnolar »Barcarole« ur
»Hoffmans äventyr«. Da-de-di-da-da-de-en opera - känner du till? Sen går det uppåt: «Da. dedi-di-di-da-da-didi-de-de-da-da« Förstår du staden? De åker i svarta, smala båtar och det står
en vacker Putte och manövrerar med en åra? Ja, i alla fall: vi går aldrig i den där garderoben:
ska vi säga så? Ska jag få nån liten puss, då?

Ur Natthärbärget av Maxim Gorkij

SATJIN
I dag är jag god... fan vete varför!
När jag är full... tycker jag om allt.
Människan är fri... hon betalar själv för allt: för tro, för otro, för kärlek, för vett.
Och därför är hon fri! Människan — hon är sanningen!
Vad är människan? Det är inte du, inte jag, inte de... nej!
Det är du, jag, de, Luka, Napoleon, Muhammed... alla tillsammans!
Ritar med fingret i luften en människofigur.
Förstår du? Det är ofantligt! Och däri är all början och
allt slut... Allt är i människan, allt är för människan!
Bara människan finns till, allt det övriga är verk av
hennes händer och hjärna! Det är storartat! Det
klingar... stolt! Människan! Man bör akta människan!
Inte hysa medlidande... inte förnedra henne genom
medlidande... akta henne bör man! Skål för människan.
Det är skönt — att känna sig som människa!
Jag är en straffånge, en mördare, en falskspelare. — Nåja!
När jag går på gatan, ser folk på mig som på en bandit, och
viker undan och vänder sig om efter mig... och ofta säger
de till mig: "Slusk! Rackare! Arbeta!" — Arbeta!
Varför? För att bli mätt!
Jag har alltid föraktat folk, som gör sig bekymmer för
att bli mätta. Inte är det huvudsaken! Människan står högre!
Människan är för mer än en mätt mage

Ur Rabarber av Maria Blom

Paula

PAULA
(tillgjort)
"Vad du är duktig. Våran lilla hantverksängel. Jag är hopplös med apparater. Öppna kylen
klarar jag av, men annars..."
Tjejer som Janka är en skam för det kvinnliga släktet. Det är såna som hon som gör att
killar tror att alla tjejer är hjälplösa otekniska känslomonster. Och självklart så tycker
hon att vi har något gemensamt, bara för att vi är av samma kön! Kvinnligt samförstånd,
finns det något värre?! Förtroliga samtal och äckliga tjejmiddagar. Den enda anledningen
till att man har en tjejmiddag är för att då-äntligen, kan alla tjejerna våga sig ut ur sina
kuvade skal, supa, vara fula i munnen och försöka vara roliga, eftersom det inte finns
några killar där som kan berätta hur trista dom är. För det är dom. Finns det något
tristare skämt än dom som levereras på tjejmiddagar? Tror inte det. Sen slutar kvällen
ändå med att alla självständiga festdeltagare sitter och ringer sina pojkvänner.
Janka. Hon har säkert aldrig släppt en fis i hela sitt liv. Men jag kan prutta, det ska ni veta.
Jag skiter som en hel elefant.
(börjar fnissa)
Åhhh! Jag hatar att jag blir fnissig av att dricka sprit. Finns det något vidrigare än fulla,
fnissiga tjejer. Men jag ska stå emot! Jag ska utveckla ett starkt och bullrigt skratt som
ska överrösta alla bjäbbiga piplisor. För jag, jag vägrar att finna mig i alla kvinnliga nycker!
Jag har aldrig rakat benen, aldrig rakat mig under armarna, inte ens plockat ett ögonbryn.
Tillockmed min bikinilinje är intakt. Inte ett hårstrå som ska lämna denna kropp på ett
onaturligt sätt!! Jag blir inte grinig när jag är hungrig, eller tjurig innan mens. Nä, när jag
ska ha mens då är jag på ett strålande humör. Jag, jag tjoar och tjimmar, skämtar och har
mig. Inga hormonrubbningar ska få mig ur spel! Och aldrig, aldrig att någon ska få se mig
gråta. För jag är stark, jag är så stark, att jag inte ens grät på min fars begravning

Ur tre systrar av Anton Tjechov

I dag är det helgdag, mitt herrskap, vilodag, och vi ska vila oss och göra det muntert för oss,
envar i enlighet med sin ålder och ställning. Mattorna här borde förresten läggas undan över
sommaren och sparas till vintern... Med persiskt insektspulver eller naftalin... Romarna var
friska, därför att de förmådde såväl arbeta som vila sig, de hade en mens sana in corpore sano.
Deras liv förflöt efter bestämda former. Vår rektor säger så här: det viktigaste i varje liv- är
dess form. Det som mister sin form går under - och samma regel gäller i vårt dagliga liv.
Masja älskar mig. Min hustru älskar mig. Och fönstergardinerna bör också packas in jämte
mattorna... I dag är jag glad, i en utmärkt sinnesstämning. Masja, klockan fyra i dag ska vi
vara hos rektorn. Det ska arrangeras en gemensam utflykt för pedagogerna och deras familjer.
Och sen ska vi tillbringa aftonen hos rektorn. Trots svag hälsa bemödar sig denna präktiga
människa om att först och främst vara sällskaplig. En förträfflig, upplyst personlighet. En
storartad människa. Efter sammanträdet i går sa han till mig:
»Jag är trött, Fjodor Iljitj, jag är trött!«
[Ser på väggklockan, sedan på sitt fickur.]
Er klocka går sju minuter före.
Ja, jag är trött, sa han

Ur Trettondagsafton av William Shakespeare

Viola

O ljuva härskarinna... ¨
Låt mig få se ert ansikte.
Oh denna skönhet, som om naturen själv
har blandat rött och vitt så lätt och skickligt.
Om ni tar med er allt det där i graven
Och inte unnar världen en kopia,
Då är ni nog det grymmaste som finns.
Nu ser jag vad ni är: ni är för stolt.
Men om ni så var fan själv - vacker är ni.
Orsino älskar er. Så mycket kärlek
Är knappt nån skönhet värd på denna jord.
Brann jag för er så som Orsino brinner
Och led så svårt som han, och nästan dog –
Jag skulle bara inte fatta hur
Ni kunde vägra. Frågar ni mig då byggde
Jag en videhydda vid er port
Och ropa till min själ som fanns där inne,
Skriva ballader om föraktad kärlek
Och vråla dem för full hals mitt i natten;
Gå upp i bergen, skrika ut ert namn
Tills alla luftens ekon skulle ropa
”Olivia!”...

Ur Älskap av Märta Tikkanen

Kvinnan

KVINNAN
En dag gick jag förbi en spegel och när jag passerade den stannade jag plötsligt.
Bara stod där.
Vad var det jag nyss såg i spegeln?
Jag såg kärlekens död.
Det kan inte vara Jag! Var är jag?
vem är jag, vart tog jag vägen?
jag var alldeles besatt av kärlek till honom, han
fyllde mej helt. han dominerade mina ord och mina tankar, jag hade inte åsikter
längre som inte var hans. jag visste inte vad jag ville och vad jag tyckte om bara att han fanns
där och där han fanns där ville jag finnas
Jag ville vara sån som han ville ha mej
-Tycker du om hösten?
Jag vet inte. jag vet inte...vill han att jag ska tycka om hösten?
ja det vill han, ja! då tycker Jag om hösten!
inte om våren som alltid har varit min årstid men han tycker våren är tung
och krävande med sitt ljus, med sitt hopp, med förväntan på fullbordan. han tycker inte om
våren. då gör inte heller jag det.
bara med min lilltå tycker jag om våren, vill jag vakna tidigt om mornarna. vill jag vandra
längs stranden. Vill jag känna vinden blåsa genom mej
bara med min lilltå.
i lilltån gömmer jag det som är jag, dit kan han inte nå,
han hittar inte rätt på det som är jag, litet och nästan alldeles osynligt.
dolt i lilltån. innerst inne i den minsta lilla lilltån djupast i min högklackade sko där
övervintrar det som ännu finns av mej
så länge nånting finns