”Jag måste spela som om jag inte visste genom att vara i varje stund.”

När Alice Sjöberg Brise gick på förskolan ville hon bli piratprinsessa. Men ganska tidigt byttes piratplanerna ut mot drömmar om teaterscenen – en plats där en och samma person tillåts vara både piratprinsessa, polis och pappa.

– Jag tycker det är konstigt att barnteater har så låg status. Att inte prioritera barn är att inte prioritera framtiden, säger Alice Sjöberg Brise.

Med en pappa som är skådespelare och en mamma som är dramatiker kan steget till en karriär på scenen framstå som kort. Men Alice Sjöberg Brise understryker att hon inte blev knuffad åt teaterhållet, snarare tvärtom.

Mina föräldrar inpräntade tidigt i mig att teatern inte är något man ägnar sig åt för att man vill utan för att man måste; teatern är ingen lätt värld att vara i. Jag uppmuntrades att testa olika sporter när jag var barn. Men jag hatade det. Det var först när jag som åttaåring fick pröva på teater som jag föll pladask för någonting.

Teater är en lagsport

Även om sport inte är något för Alice Sjöberg Brise tycker hon ändå att det finns en del likheter mellan sport och teater.

– Jag gillar lagaspekten i sport. Jag ville också vara en del i ett lag. I både sport och teater måste du förhålla dig till vissa regler och acceptera något som egentligen är helt imaginärt: Du låtsas inte att du gör mål i fotboll. Du gör mål. På samma sätt låtsas du inte att du vill fria till din motspelare på scenen.

Det är ändå skillnad på att inte låtsas och vara medveten om att det är på låtsas enligt Alice Sjöberg Brise.

– Jag är hela tiden medveten om att jag egentligen är Alice. Annars hade jag varit galen.

Men teater kan vara att både vara och inte vara sig själv. Samtidigt. Som tioåring började hon på Kulturskolans ”Vår teater”. Hon minns Kulturskolan som en fristad under barndomen och tonåren och hon njöt av att gå in i en annan person som inte var Alice.

– Det är jobbigt att vara människa. När jag stod på scenen som någon annan glömde jag bort alla banaliteter som jag annars brukade älta som varför en kille inte var intresserad av mig eller varför jag hade dåliga betyg i ett ämne.

Särskilt minns hon när de satte upp Euripides antika drama ”Medea”. [SW2]

– Det är fascinerande att en man som levde för så länge sedan kunde skriva en pjäs med en så mäktig kvinnoroll. Det finns alldeles för få bra kvinnoroller, även i modern dramatik. De flesta kvinnoroller är så snäva.

På gymnasiet gick hon teaterlinjen på Södra Latin i Stockholm. Tillsammans med de andra eleverna satte hon upp en pjäs för sjuåringar med manus som de hade skrivit själva. Det var då hon fick upp ögonen för barnteater.

– Jag tycker att barnteater ofta är modigare och mer avantgarde än teater för vuxna. Delvis beror det nog på att barn sällan självmant väljer att gå på teater; de blir ”dittvingade” av skolan. Därför måste man som dramatiker våga ta ut svängarna, annars tappar barnen intresset.

Barn förstår

Efter gymnasiet läste hon en termin barnteatervetenskap på Stockholms universitet. Där lärde hon sig att inte underskatta barn.

– Barn förstår och tål mycket mer än vi tror. Som skådespelare är vår uppgift att skildra verkligheten. Barn tål att se verkligheten som den är.

Det har ännu inte gått en termin på Teaterhögskolan i Luleå, men en sak som Alice Sjöberg Brise känner att hon har blivit bättre på är att våga. Tidigt på kursen har de jobbat med att göra vardagliga saker, som att borsta tänderna, på scenen.

– Plötsligt kan läraren säga att vi ska förvandlas till ett djur. Det är superläskigt att stå på scenen och borsta tänderna som om man var en hamster. Men det hjälper att vi är en liten grupp, med en öppen och välkomnande attityd till varandra. Det gör att man känner sig trygg.

Spela en sak i taget

En annan sak som hon har jobbat med är att spela en sak i taget.

– Jag som skådespelare vet hur pjäsen ska sluta. Men det vet ju inte rollen jag gestaltar. Jag måste spela som om jag inte visste genom att vara i varje stund. Det är läskigt att vara närvarande på det sättet eftersom jag som person är en sån som vill planera. Samtidigt är det en njutning.

Som stockholmare sedan födseln älskar hon att plugga i Luleå.

– Det är ett annat lugn här. Det är skönt med färre möjligheter. I Stockholm hade jag hela tiden en massa saker på gång. Det är bra för min mentala hälsa att inte kunna ta på mig för mycket utan kunna fokusera på Teaterhögskolan.

• Skådespelarprogrammet