
Vackert och sorgligt att leka på en scen
Amanda Jansson fick sitt stora genombrott i den kritikerrosade SVT-serien Tunna blå linjen. Den provfilmade hon för redan som student.
– Det vi gör som skådespelare må vara på låtsas, men vi frambringar riktiga känslor, säger hon.
Amanda Jansson har vetat hela livet att hon ville bli skådespelare utan att egentligen ha haft någon inspirationskälla i släkten. Det närmaste inspiration hon kan komma på är mormor som sydde och målade och som hon hade en nära relation till. Uttrycksformen var en annan men driften att uttolka och uttrycka var densamma. Hennes första teaterminne var en uppsättning av Mio, min Mio som hon såg som sjuåring.
— Den väckte en nyfikenhet hos mig till den där fantasivärlden de skapade på scenen. Jag kände starkt att jag ville vara en del av den.
Valet att gå teaterestetisk linje på gymnasiet hemma i Gävle var självklart och därefter fortsatte hon med teatern på Fridhems folkhögskola i Skåne. Andra gången hon sökte till Teaterhögskolan vid Luleå tekniska universitet kom hon in.
Amanda Jansson beskriver sökprocessen som en utbildning i sig. Efter några gånger lär man sig hur det går till. Första gången hon gjorde ett intagningsprov var på gymnasiet. Det var också första gången hon utgick från ett manus.
Saknade verktyg
– Jag hade inga verktyg över huvud taget. Precis innan det var min tur fick jag för mig att jag skulle prata i mobilen i min scen. Jag hade inte en susning om varför jag valde att göra på ett visst sätt, till exempel varför jag valde att stå upp eller sitta ner. Sådant måste du veta som skådespelare.
På Teaterhögskolan finslipade hon verktygen som hon hade fått på folkhögskolan samtidigt som hon tillägnade sig nya. Första lektionen fick hon redan på sångprovet i Luleå när hon sjöng ”Är du fortfarande arg?” av Annika Norlin.
– Läraren frågade mig vad låten handlade om. När jag svarade att ”jag tror …” avbröt hon mig och menade att jag garderade mig. Som skådespelare måste du bestämma dig för vad en text betyder i en given situation. Sen fick jag sjunga låten till en av skådespelarna i juryn. Det var kul för det blev en helt annan låt när jag fick göra det i en scenisk situation.
En teknik som Amanda Jansson tagit med sig från Teaterhögskolan är att isolera orden i en text. Hon exemplifierar genom att läsa en slumpvis utvald mening i tidningen som ligger bredvid henne och stannar vid ordet ”köket”. Ord är ju bara en sammansättning ljud som får sin mening först i överenskommelsen mellan människor att de ska betyda något. Men vad?
Möjligheterna i ett "kanske"
– När jag säger ett ord på scen så kan jag ha prövat olika betoningar och betydelser av ordet tusen gånger. Genom att långsamt ta mig igenom texten sätts en kreativ process igång. Jag vet precis hur det där köket ser ut. Det kan också handla om att se på ett ord som att man såg det för första gången. Ta ordet ”kanske”. Det är uppbyggt av orden ”kan” och ”ske”. Ett möjligheternas ord. Det är vackert!
Amanda Jansson understryker att alla tekniker inte passar i alla sammanhang och alla personer. Varje skådespelare måste hitta sina egna verktyg.
– Det är så lätt att fundera på vad som är rätt och fel. Fokusera istället på vad du tycker är kul!
Teaterhögskolan gav henne också ett större nätverk. För Amanda Jansson, som inte kommer från en teaterfamilj, betydde det mycket att få lära känna yrkesutövande skådespelare under praktiken på Norrbottensteatern och bara att få en sida i Artistkatalogen – Teaterförbundets söktjänst för scen- och filmbranschen. Det är svårt att komma in på teaterhögskola och du känner dig utvald. Efter examen kommer kallduschen.
– Du går från att vara creddig teaterhögskolestudent till arbetslös skådis.
Kastades in i en barnpjäs
Under ett halvår var Amanda Jansson arbetslös förutom påhugg som personlig assistent, droppad i en lägenhet i Stockholm – en stad där hon saknade kontakter och sammanhang. Sen lossnade det. Arbetsförmedlingen anordnade speed dating med teatergrupper i Stockholm och Amanda Jansson kastades in, veckan före premiär, i en barnpjäs.
– Jag har egentligen aldrig drömt om att få spela teater för barn men det var kul. Barn är inte så jävla oroliga för att göra fel. Det är sjukt frustrerande och härligt på samma gång. De lever sig in på ett annat sätt och bjussar mer på sig själva än vuxna.
Hon provfilmade för Tunna blå linjen redan under sin tid i Luleå. Castaren Lotta Forsblad hade hittat hennes namn i Artistkatalogen och tyckte att hon passade in i vad de sökte efter. Serien är speciell med sin realistiska, närmast dokumentära stil. Men Amanda Jansson tycker inte att stilen är svårare än andra scenuttryck. Det är i grunden samma hantverk. Polisuniformen gör sitt till. Något händer i kroppen när hon tar på sig den. I någon mening är ju uniformen en scenkostym; verklighetens poliser tar av sig sina civila kläder och går in i rollen som representanter för statens inre våldsmonopol.
Dansande fotografer
– En viktig skillnad är att vi har varit mycket friare i hur vi får röra oss i rummet. I andra inspelningar kan det vara mycket markeringar i golvet som en ska förhålla sig till: ”stå på det märket när du säger den repliken” och så vidare. Här har vi varit friare i våra rörelser. Man har använt handhållen filmkamera i nästan alla scener och kameracrewet har på det viset kunnat följa oss lättare. Det är som en dans och våra fotografer har varit väldigt bra på att dansa.
Serien och Amanda Jansson har fått stor uppskattning, både bland kritiker och tittare och hon har sin alldeles egen fan base. Det finns till och med tittare som har piercat sig som hennes karaktär, Sara. Men uppmärksamheten som följer med jobbet är inte alltid av godo. Hon har inte alltid fått bra recensioner.
– Jag mådde så fruktansvärt dåligt första gången jag fick dåliga recensioner. Det är så personligt. Det är min röst som hörs och min kropp som syns. Då måste jag påminna mig själv om att det bara är en persons åsikter. Men jag har lärt mig att om jag kan vara stolt över innehållet och det kollektiv jag har jobbat med så spelar det mindre roll vad andra tycker. Och precis så känner jag inför den Tunna blå linjen.
Teater är en förställningskonst och ändå helt och fullt på riktigt. Det har Amanda Jansson fått erfara in på bara kroppen.
– Jag har kommit hem från inspelningar av Den tunna blå linjen och tänkt ”Vad är det jag har varit med om?” Min kropp tror att den har varit med om en misshandel. Fast jag vet att det är på låtsas är känslorna på riktigt. Den här överenskommelsen, att ni i publiken går med på att titta på oss när vi leker är så jävla vacker. Tillsammans flyr vi vår egen verklighet för att orka med den. Det är vackert och lite sorgligt.
Uppdaterad: