Vill vi rädda utrotningshotade arter med bioteknik?

Jurassic park är knappast genomförbart i verkligheten, eller ens önskvärt. Men i dag har biotekniken kommit så långt att man inom kort sannolikt kommer att kunna återskapa utdöda arter, och det finns långt framskridna planer på att göra det. I ett forskningsprojekt vid Luleå tekniska universitet ska man undersöka attityden till att använda bioteknik för att återställa bestånd av utrotningshotade och utdöda arter.

– Jag skulle tro att folk i allmänhet har dålig koll på hur långt biotekniken faktiskt har kommit, säger Jesper Stage, professor i nationalekonomi och projektledare.

Det pågår redan idag försöksverksamhet där individer från utrotningshotade arter klonas eller provrörsbefruktas och fostret placeras i surrogatmödrar från besläktade arter. Två aktuella exempel är den svartfotade illern i USA och den nordliga vita noshörningen i Kenya. I Sverige skulle bioteknik kunna vara en lösning för att stärka den utrotningshotade ålen och fjällräven.

Återskapa mammuten

Inom en nära framtid kommer det troligen bli möjligt att med hjälp av genteknik återskapa helt utdöda arter. Det pågår bland annat försök att väcka mammuten till liv för att återintroducera den i det sibiriska ekosystemet. Tanken är att mammuten genom betning ska hålla tillbaka beskogningen av tundran. På så vis hindras permafrosten från att tina och släppa ut växthusgasen metan.

Hittills finns mycket lite forskning om allmänhetens inställning till att använda bioteknik på det här sättet. Forskningsprojektet väcker frågor om vad människor uppfattar som naturligt och vilka konsekvenser dessa uppfattningar kan få.

Forskarna kommer att använda sig av fokusgrupper och enkäter för att studera attityderna. Med hjälp av valexperiment kommer de att studera om och hur inställningen påverkas av vilken metod (exempelvis provrörsbefruktning, kloning eller genmodifiering) som används, hur information om bioteknikens möjligheter påverkar synen på mer traditionella sätt att skydda utrotningshotade arter samt hur det påverkar synen på miljövård och teknik i allmänhet.

Betalningsviljan visar attityden

De kommer att använda sig av metodologiska verktyg från nationalekonomin. Genom att studera skillnaden i betalningsvilja mellan exempelvis naturvård som använder två olika biotekniska metoder får de en bild av attityden till dem.

– Vad vi uppfattar som naturligt är en social konstruktion. Kanske kommer några i enkätgruppen tycka att det är onaturligt att återskapa eller rädda djurarter på det här viset. I så fall kommer deras betalningsvilja vara låg, säger Jesper Stage.

Han tror också att det finns en risk att människor slutar oroa sig för massutdöendet utifrån en felaktig bild av att det lätt går att återskapa arterna igen. Risken är också överhängande att engagemanget för ”gulliga däggdjur” kommer att vara större än för okända insektsarter och amfibier som kan ha en avgörande roll i ekosystemet. Det är inte heller säkert att återintroduktionen av en utrotningshotad eller utdöd art alltid är genomförbar eller önskvärd i ett ekosystem.

Utdöd art blir invasiv

– Ekosystemet från vilket arten har försvunnit kan ha hittat en ny jämvikt som gör att den utdöda arten antingen inte överlever i den nya miljön eller tvärtom blir till en invasiv art. Sådana komplikationer kan också påverka attityden till den nya tekniken.

Jesper Stage tror att folk i allmänhet är mer benägna att vilja återskapa arter vars utdöende människan är skyldig till än arter som har försvunnit av andra skäl.

– Föreställningen om värdet av en av människan orörd natur lever nog ganska starkt bland många av oss.

Förutom Jesper Stage deltar Kristina Ek och Torill Kornfeldt i projektet. Kristina Ek är biträdande professor i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet. Torill Kornfeldt är biolog, vetenskapsjournalist och författare till Mammutens återkomst.

Projektet har beviljats med forskningsmedel från Formas om 2994732 kr under en treårsperiod.