
12 april 2024
Från rymden ser Jorden skör ut
”Skilj på omöjligt och osannolikt.” Det sa Marcus Wandt med hänvisning till sin egen osannolika men inte omöjliga väg – från ingenjörsutbildad stridspilot till astronaut på den internationella rymdstationen ISS, när han gästföreläste på Luleå tekniska universitet den 10 april.
Marcus Wandts bakgrund i Flygvapnet och civilingenjörsexamen inom elektroteknik var knappast till någon nackdel för att förverkliga hans drömmar om rymdfärder. Men det var långt ifrån självklart att han skulle komma ut i rymden trots att han 2022 antogs till Europeiska rymdorganisationens astronautprogram. Alla astronauter blir inte rymdfarare och till en början stod han på en reservplats. Men den 16 juni 2023 tillkännagavs att Marcus Wandt skulle få följa med till den internationella rymdstationen ISS.
Planeringen var rigorös. Två veckor före uppskjutning placerades Marcus Wandt, de andra astronauterna samt övrig personal i karantän. Ingen får bli sjuk så att uppskjutningen tvingas ställas in eller ta med sig någon smitta ut i rymden. En dag före uppskjutning går hela teamet igenom samtliga moment som om det vore skarpt läge. För första gången ser nu Marcus Wandt rakten på nära håll.
– Som ingenjör och testpilot kunde jag inte låta bli att grubbla över skrovets tjocklek och tänka på de krafter det snart skulle utsättas för. Då fick jag faktiskt lite fjärilar i magen.
Så var det då dags för uppskjutningen. Marcus Wandt beskriver den märkliga känslan när motorerna går i gång och hela raketen liksom kommer till liv och slungas ut i rymden med en kraft av 1,7 miljoner pounds.
– Accelerationen kommer oväntat fort. Det finns ingen tveksamhet i accelerationen. Till skillnad från Gripen som snabbt når sin peak fortsätter raketen bara att accelerera.
Applåder i rymden
När raketen är 100 kilometer ovanför jordytan, vilket är definitionen för rymdens gräns, kommer en spontan applåd från hela teamet.
– Vad som än händer efter detta vet vi att nu har vi alla fall varit i rymden.
Och nog blir Marcus Wandt lite blek om nosen när de störtar vidare ut i rymden med en hastighet på nästan 28 000 km i timmen. ”Ska det verkligen vibrera så här mycket?” Till och med kollegan som har varit i rymden tidigare ser lite skärrad ut.
Men allt går bra och de kan docka till rymdstationen. Här genomför Marcus Wandt ett antal experiment på uppdrag av olika forskarteam. Ett experiment gick ut på att testa hur stamceller påverkas av tyngdlöshet, positivt visade det sig, tillväxten ökade. I ett tredje experiment testades Marcus Wandts kognitiva förmåga i den extrema arbetsmiljö som ett rymdskepp utgör.
– Jag fick ha på mig en cool mössa med elektroder som mätte min reaktionsförmåga, mitt arbetsminne och min förmåga till multi-tasking.
Marcus Wandt förvånades över hur snabbt han lärde sig att hantera tyngdlösheten i rymden, eller ”mikrogravitation” som man föredrar att kalla det för i vetenskapliga sammanhang eftersom tyngdlösheten inte är absolut.
– Om man missar målet man svävar emot vill man instinktivt börja ”simma”. Men det är fullständigt meningslöst. Det är bara att vänta tills man når en vägg så att man kan knuffa sig i rätt riktning. Ganska snart lär man sig hur mycket kraft som behövs.
Allt fästes med kardborreband
Man ställer inte ifrån sig något i rymden. Allt fästes med tejp eller kardborreband.
– Om man tappar bort något på jorden letar man inte här uppe, säger Marcus Wandt och pekar på en plats ovanför sitt huvud.
Annat är det i tyngdlöshet. Där kan en borttappad grej hamna lite varsomhelst. Ett halvsäkert kort är att efter några dagar leta vid luftintagen.
Allt är inte jobb på rymdstationen. Det finns tid att begrunda det mäktiga skådespelet utanför fönstret. Den känsla av vördnad inför hemplaneten Jorden som Markus Wandt och andra astronauter beskriver är så vanlig att den har fått sitt eget namn: Overview effect.
– Dagtid är det nästan overkligt vackert. Man ser Jordens tunna atmosfär mot en stjärnlös helsvart rymd. Jorden ser så ensam och skör ut i den stora mörka rymden. Man vill ta hand om den. Nattetid lyser stjärnorna helt nära. Plötsligt känns jorden inte alls lika ensam.
Han beskriver hur stolt han blev över Sverige när han såg hemlandet från rymden för första gången. Men efter hand suddades gränserna mellan olika länder ut.
– Jorden blev till slut ganska greppbar. Jag kunde exakt peka ut olika platser, men jag hade ingen aning om i vilket land de låg.
Hemfärden tog hela 47 timmar. När de närmade sig Jorden kunde de bokstavligen se hur den snurrade kring sin egen axel, som om en jätte hade tryckt fingret mot den och satt den i spinn. Hastigheten sjunker från åtta kilometer till någon enstaka meter i sekunden strax före nedslaget då fallskärmarna fälls ut med en kraftig smäll.
– När man träffar vattenytan känns det som att någon drämmer ett baseballträ med all kraft i stolsryggen.
Se mer
- Vilken betydelse ser Marcus Wandt att Luleå tekniska universitet har för utvecklingen inom området rymd? Se hans svar i film på LinkedIn.
Länk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster.

Marcus Wandt besökte även forskargruppen för Forskargruppen i robotik och AI och fick höra om den senaste forskningen inom bland annat rymdrobotik vid Luleå tekniska universitet.