
Förtydliga organisationen av svensk viltförvaltning
De senaste årtiondena har den svenska viltförvaltningen genomgått en rad institutionella förändringar i syfte att öka dess effektivitet, adaptionsförmåga och legitimitet. I en ny rapport av statsvetare vid Luleå tekniska universitet och Umeå universitet konstateras bland annat att en tydligare organisationsstruktur många gånger skulle förbättra måluppfyllelsen.
Reformerna i svensk viltförvaltning är en anpassning till förändrade förutsättningar, såväl ekonomiska, sociala och ekologiska som politiska och institutionella. Det handlar bland annat om att Sverige har ratificerat en rad internationella miljökonventioner, däribland Konventionen om biologisk mångfald och Århuskonventionen som föreskriver ett ökat deltagande av aktörer utanför de folkvalda organen i förvaltningen av våra miljö- och naturresurser. Införandet av regionala viltförvaltningsdelegationer är en av de institutionella reformer som har införts för att uppfylla de nya kraven.
Parallellt med de svenska reformerna har liknande reformer genomförts i Norge och Finland och Rapporten är en genomgång av vetenskapliga studier av förvaltningen av landbaserade viltarter mellan åren 2010 och 2021. En övergripande slutsats är att intresset för frågan har ökat över tid, både bland forskare och finansiärer. De flesta studier är gjorda i Sverige och de flesta handlar om förvaltning av rovdjur. Framför allt har de lokala nivåerna i de nya förvaltningsmodellerna studerats, särskilt de svenska så kallade samförvaltningsorganen där förtroendevalda politiker samverkar med olika intresseorganisationer för att hantera problemen på ett mer effektivt och legitimt sätt.
I litteraturstudien utkristalliseras tre huvudgrupper av vilt som merparten av forskningen handlar om: rovdjur, klövdjur och gäss. Vad gäller förvaltningen av gäss har den relativt hög legitimitet. De inblandade aktörerna är nöjda. Däremot är det svårt att nå förvaltningsmålet, att minska populationen. I förvaltningen av klövvilt noterar forskarna en brist på anpassning i mer än ett avseende. Systemet är utformat för att förvalta älgstammen men fungerar emellanåt mindre bra för att förvalta annat klövvilt. Dessutom är systemet inte anpassat till regionala förhållanden, till exempel att avstånden är mycket större i norra Sverige än i södra. Rovdjursförvaltningen är mer konfliktfylld och brottas med mer legitimitetsproblem än övriga förvaltningssystem.
Forskarna noterar också att det finns skillnader mellan länderna i hur de har utformat sina förvaltningssystem. Sverige, följt av Finland, har gått längst med en korporativ modell där olika intresseorganisationer är med och påverkar besluten. Sverige och Norge är mer decentraliserade än Finland.
– Vi kan se i utformningen av samförvaltningsorganen att det ofta uppstår en krock mellan två demokratilogiker. Den ena bygger på representation, ansvarsutkrävande och beslutsfattande. Den andra bygger på målet att skapa inkluderande och konstruktiva dialoger mellan olika intressen, så kallad deliberativ demokrati. Oklarheter eller olika förväntningar kring detta skapar problem i arbetet, förklarar Annica Sandström som är en av rapportens författare.
Medförfattaren Jens Nilsson tillägger att det ofta är otydligt för deltagarna i de lokala viltförvaltningsdelegationerna, som lyder under länsstyrelserna, vad organisationerna syftar till.
– De är osäkra på sin roll som medlemmar i viltförvaltningsdelegationerna på vilka de representerar och hur fria mandat de har. Dessutom upplever de ofta att de har för ont om tid.
Mot bakgrund av resultaten rekommenderar forskarna att rollerna och mandaten för de som deltar i de olika förvaltningsorganen bör förtydligas. Vidare bör förvaltningen anpassas mer till lokala förhållanden. Slutligen bör det göras mer uppföljningar för att förbättra systemets anpassningsförmåga och förmåga till lärande.
– En generell slutsats är att det inte räcker att bjuda in nya aktörer till en institution för att den ska få legitimitet, säger Jens Nilsson.
Författarna till rapporten är Annica Sandström, professor i statsvetenskap vid Luleå universitet, Jens Nilsson, biträdande universitetslektor i statsvetenskap vid Luleå universitet och Camilla Sandström, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet.
Forskningsprojektet är finansierat av Naturvårdsverket och Viltvårdsfonden.
Uppdaterad:
Sidansvarig: Forskning