Att vara del av en vardagsgemenskap – hur social delaktighet kan möjliggöra förändring
I dagens samhälle är ensamhet och isolering ett allt vanligare problem för många människor och att finnas i en vardagsgemenskap tillsammans med andra är inte en självklarhet för alla.
Detta avhandlingsarbete beskriver hur vardagliga aktiviteter tillsammans med andra kan förstås som en pågående och föränderlig process i människors liv. Avhandlingen bygger på studier som är genomförda med personer i olika livssituationer; personer med reumatisk sjukdom, äldre personer med depression samt friska äldre personer. Resultatet av forskningen visar hur vardagliga aktiviteter utgör en arena där gemenskap och tillhörighet kan skapas. Att vara del av en vardagsgemenskap innebar för deltagarna att de var del av ett meningsfullt sammanhang som baserades på ömsesidighet. Detta skapade en trygghet och ett värde av att vara behövd och uppskattad av andra. Att vara del av ett sådant sammanhang gjorde det möjligt för deltagarna att föreställa sig framtida engagemang i aktiviteter och kunna skapa förändringar i sin livssituation. En vardagsgemenskap var dock inte något som kunde tas förgivet utan resultatet visar hur det var en pågående process av att upprätthålla tidigare relationer och att söka sig till nya sammanhang där vardagsgemenskaper kunde skapas. Detta visade sig dock inte vara möjligt för alla utan resultaten pekar på betydelsen av att bli inviterad och inkluderad av andra personer. Möjligheter att få tillgång till vardagliga aktiviteter med andra var i stor utsträckning kopplat till olika platser såsom personernas hem, grannskap eller mötesplatser i samhället. Resultatet visar att tillgång till olika platser inte var tillräckligt i sig för att skapa en vardagsgemenskap, utan platser kunde också vara associerade med ensamhet och isolering. Att bli inviterad och inkluderad i olika sammanhang visade sig vara en social resurs och visar hur personer och platser är nära sammanlänkade. Betydelsen av en plats kunde därför förändras över tid för deltagarna. Dessa resultat ger en förståelse för vardagsgemenskapens betydelse för att förhindra ensamhet och isolering. Resultaten visar även på betydelsen av att skapa arenor i samhället där människor får möjlighet att bli del av vardagsgemenskaper som främjar delaktighet och möjliggör förändring i livssituationen.
Medarbetare i projektet:
Staffan Josephsson, professor i arbetsterapi, Karolinska Institutet
Gunilla Isaksson, professor i arbetsterapi, LTU
Anneli Nyman, doktorand i projektet (disputerade 2013)
Uppdaterad: